lördag 7 augusti 2021

Galet bra ridning

Bild från Kanal 5
Galet bra var det av svenska hopplandslaget att rida hem guldmedaljerna i OS. Det måste räknas som det största i svensk ridsport i modern tid: Henrik von Eckermann, Malin Baryard-Johnson och Peder Fredricson såg med sina hästar King Edward, Indiana och All In till att Sverige tog första OS-guldet i laghoppning sedan 1924.

Bild från Kanal 5
Svensk ridsport står stark, vilket känns extra roligt för mig som skrivit om ridsport sedan 1990. Väldigt roligt att vi också lyckas i den största ridsporten - hoppning.
Mycket kul också att två av medaljörerna har stark östgötakoppling. 46-åriga Malin är ju uppvuxen i Söderköping och bor sedan många år på Jonstorp utanför Norrköping. Hon gjorde nu sin femte OS-start. Hon var med i silverlaget 2004 och likaså i VM-silverlagen 2002 och 2018 samt har två lagsilver i EM. Utöver det vann hon flera medaljer som ponnyryttare, bland annat EM-guld 1990.
Här hemma tävlar hon sedan 2007 för Linköpings Fältrittklubb, men startade sin bana i Söderköpings Ridklubb.
Söderköping gällde under några år som hemmaklubb också för 40-åriga von Eckermann, men då Söderköpings Ridsällskap. Men det var innan han 2003 flyttade till Tyskland för att först jobba hos Ludwig Beerbaum och senare satsade på egen verksamhet. Han bor numera Nederländerna. På meritlistan har han sedan tidigare två OS-starter (2012 och 2016), VM-silver 2018, EM-lagsilver 2017, delseger i världscupen, tredjeplatsen i världscupfinalen 2017.

Bild från Kanal 5
De tre svenska ekipagen har gått strålande i OS. I den individuella tävlingen slutade det ju med felfria ritter för alla tre och därtill med silver för Fredricson, en fjärdeplats för Henrik och femteplats för Malin.
I lagtävlingen red ånyo alla tre felfritt i kvalomgången till finalen. Väl där klarade King Edward och Henrik ännu en nolla, medan Baryard och Fredricson ådrog sig varsin rivning, dvs fyra fel.
Det betydde omhoppning om guldet mot USA.
Alla ekipage i finalen var felfria, men Sverige snabbast (tacka särskilt den mest merittyngde och högst rankade av dem: 49-årige Peder Fredricson för det).
Hans meritlista är tung:
Individuellt har han vunnit EM 2017 (lagguld samma år), han har ett VM-silver 2018, i OS tog han silver i Rio-OS 2016, 2004 i Aten blev det lagsilver, både individuellt och i lag. Och erhöll Jerringpriset såväl 2016 som 2017. Han har dessutom sedan tonårstiden två junior-EM-guld i fälttävlan (ind. och lag) 1989.

fredag 6 augusti 2021

Många dåliga avslut

Bild från Kanal 5
Det blev "bara" silver för de svenska fotbollstjejerna i OS. Jag skriver bara eftersom de borde ha kunnat göra fler mål under ordinarie matchtid. I stället lät de finalen gå till övertid och straffar. Då vet man ju att allt kan hända. Det gjorde det också. Kanada vann. Grattis.
Svenskt silver är naturligtvis också bra, men lite surt att anfallsglada Sverige inte kunde få in bollen i dag (förutom Stina Blackstenius vid 1-0).

Bild från Kanal 5
Lite såg jag också på den i mitt tycke vackraste sporten, i världen, rytmisk gymnastik. Här ovan är det Ekaterina Fetisova från Uzbekistan som visar sina konster med Band. Fenomenalt! Men frågan är om utövarna här inte är mer artister än idrottare. 

torsdag 5 augusti 2021

En dag att glömma?

Bild: Jörgen Auer
Torsdagen får ingen större plats i min minnesbank. Den innehöll visserligen en långpromenad, men det är liksom inte nog för att bevaras som stort minne.

Bild: Jörgen Auer
Det är nog därför jag här presenterar två bilder från onsdagskvällen. Och till dig som undrar över dimman: det är inte dimma, det är jord och damm från en åker.
Jag hoppas att fredagen blir mer minnesvärd. Inte minst för finalen  i OS-fotbollen mellan Sverige och Kanada. 
Jag tippar svensk seger med 2-1.

onsdag 4 augusti 2021

Vilken rofylld trädgård

Bild: Jörgen Auer
Så rofyllt! I dag passade jag på att äntligen besöka Kärlekens trädgård utanför Gryt. Jag måste erkänna att jag blev imponerad, främst av passionen bakom all paradisisk prakt. Bilderna här ger tyvärr inte rättvisa åt trädgården, men säger förhoppningsvis något om kärleken som Karola Messner och framlidne Jan Gillquist lagt ner på sitt älskade Lilla Vik.

Bild: Jörgen Auer
Följ vita pilarna blir besökaren uppmanad och därefter följer en vindlande promenad över små trevliga stigar i den 25 000 kvm stora trädgården med massor av ovanliga buskar och träd och med små dammar och broar. 15 ömma kärleksskulpturer av konstnären Karola Messner ingår i utbudet.

Bild: Jörgen Auer
Med över 1000 rosor i parken, 700 rhododendron och hundratals andra blommor lockar förstås dofterna till sig en hel del fjärilar och insekter. Här en påfågelöga. Underbart!

Bild: Jörgen Auer
Jag pratade en stund med Karola som höll på att jobba i rabatterna. Det är inte lite arbete nerlagt här, sa jag imponerad.
Näe, men det skulle aldrig gå utan passion, svarade Karola.

Bild: Jörgen Auer
I en källare där man får gå in och titta finns Karolas träskulpturer. Också dessa av imponerande slag.

Bild: Jörgen Auer
Eller hur? 

Bild: Jörgen Auer
Den här mastodontiska tavlan kan man också beskåda tillsammans med andra verk av Karola som även skrivit flera böcker om kärlek och om livsverket Kärlekens trädgård. 

Bild: Jörgen Auer
Lilla Vik ligger 5,5 kilometer från Gryt - åt Breviksnäs och Gryts varv till och alldeles invid havet. Och man får gå ner till vattnet och titta på utsikten över Hummelviksfjärden. Som för att vila lite från alla intryck i trädgården.

Bild: Jörgen Auer
Sen kan man gå tillbaka och smygtitta på kärleksskulpturerna och blomsterprakten. Eller köpa en bok. Det var när jag gjorde det senare som jag upptäckte att Karola och jag har gemensamma bekanta: Yvonne och Per Lagman i Fröjerum. De var till exempel med och gjorde boken Kärlekens trädgård på Lilla Vik där de tog de flesta bilderna samt svarade för formgivningen.
Den boken köpte jag.
Vill du veta mer om Kärlekens trädgård kan du gå in och titta på hemsidan www.lilla-vik.se eller Facebook.
Till sist: Kärlekens trädgård har ungefär 4000 besökare om året och det kostar 60 kronor att gå in och njuta. 

Ännu ett kapitel

Bild: Jörgen Auer

Kvällen är god, mild och trevlig. Ändå vill sömnen inte infinna sig när natten knackar på. 
Så jag läser ena hemsker bok.
 

måndag 2 augusti 2021

Så gick en måndag

Bild: Jörgen Auer
Skön morgon. I alla fall i Mantorp med omnejd. Det var svalt och lätt att andas. Vad kunde dagen ha att bjuda? Mer än semifinal i OS för de svenska fotbollsdamerna?
 

Bild: Jörgen Auer
Jag var i Linköping en sväng i ett bankärende. Passade på att ta den här bilden och längtar efter att ägna en heldag i såväl Linköping som Norrköping. Ja, Motala också. Varenda ort, förresten. Flanera, se, undersöka. Hitta detaljer. Vyer. Utsikter. Miljöer. Underfundigheter. Som i bilden ovan där bussen för ett ögonblick kan tyckas jättelång. Innan man upptäcker att det är p-huset och hotellet vid gamla fängelset.

Bild: Jörgen Auer
På eftermiddagen kom en störtskur. Efter matchen var det. Den som Sverige vann med 1-0 mot Australien och därmed är klart för final mot överraskningen Kanada som slog ut USA.
Undrar du över hästen i fönstret? Den är gjord av EvaMarie Törnström i polymerlera. Den står i ett fönster mot norr hemma hos mig och blickar ut mot en häck och östgötaslätten.

Bild: Jörgen Auer
I kväll hade polymerhästen ungefär den här utsikten. Visst är det väl nåt speciellt med solnedgångar? Kanske för att man ju aldrig vet om man kommer att få uppleva nästa soluppgång och dag.
Men man hoppas. 

söndag 1 augusti 2021

Min gamle åkompis

I lördagens Corren
Såg ni det här reportaget om Kristofer Sandberg i lördagens Corren? Eller ni kanske redan har sett det i MVT?
Som ung bodde denna världsreporter i Mantorp, närmare bestämt granne med mig på Prästgårdsvägen.
Vad som inte nämns i reportaget är att Kristofer senare som sommarvikarie på Correns fotoavdelning 1998 åkte på veckolång paddeltur med sin skrivande granne. Detta i en av mina många sommarturneer för Correns räkning. Kristofer och jag var Correns "Två män på åna" när vi i en kanadensare gjorde hela Stångån från dess källa neråt Vimmerby till ändå till Linköping.
Det var en resa, det. 
Och roligt, hade vi. Så vi skrattade och så vi paddlade. I alla fall jag. Jag minns särskilt väl när vi kom ut under väg 34 i Järnlunden och det blåste halv storm. Jag satt fram och fick ta i så jag var blå, armarna värkte och musklerna skrek efter hjälp. Då vände jag mig om för att se hur Kristofer hade det. Det är alltid tyngre där bak. Men, då satt han och fotade!
Fast jag förlät honom, förstås. Det var ju bara för en kort stund han höll upp med paddlingen och för att komma framåt måste man hjälpas åt.  Det gjorde vi och hade också väldigt roligt, såväl i som utanför kanadensaren.
Dessutom tog han så fina bilder under hela den veckolånga resan.