Efter tre frostnätter

Det håller aldrig, sa Tomas tvivlaren.
Han tittade ut över Genesaret och såg verkligen mycket tvivlande ut. Vattenytan i viken hade stelnat efter tre frostnätter i rad denna den kallaste vinter i mannaminne och han slöt manteln ännu tätare omkring sin fotsida dräkt och kramade sig själv. Han frös. Och rös lite grann av förväntansfull spänning när han tillsammans med de andra kamraterna denna tidiga morgon såg hur Jesus prövande satte ut ena foten på vattenytan.
Jesus tittade upp mot himlen så som han ofta gjorde, sträckte ut sina armar, den ena nästan rakt upp och den andra lite halvt böjd, och sa: käre Herre, låt vattnet bära mig. Så klev han ut på den sköra isen. Bara tiotalet meter ut kunde han se krusningarna från det icke frusna vattnet, men här inne i den lilla viken var det slätt som marmorgolvet i Herodes palats. Han tog ett försiktigt steg till - och ett till. Det gungade nästan under honom. Fjädrade. Han kände att det var säkrast att han inte gick längre ut, han höll sig därför en meter eller två ifrån strandkanten. Han gick några meter. Fram och tillbaka.
På andra sidan viken höll Sesyfon och hans hustru Batia på att försöka få spadarna i jorden. De var oroliga över den kalla vintern och tyckte inte om att jorden blev hård. Sesyfon slet så han fick ont i ryggen, han rätade på sig, tittade ut över viken, fick syn på Jesus, pekade och sa: titta! hustru. Han går på vattnet. Han går på vattnet.