Med ett fånigt leende
Som barn hade jag en elak dröm och blev jagad och föll, föll, föll ner i en avgrund så djup att fallet verkade oändligt. Det var otäckt.
Men jag hade länge en annan dröm också. En dröm som miljoner andra pojkar och flickor världen över haft - längtan att bli fotbollsproffs. Den kom aldrig till mig om nätterna utan bodde i huvudet om dagarna. Den upptog nästan allt det lilla utrymme som fanns där.
Hör du dåligt? frågade mina föräldrar
Nej, tänkte jag och svarade aldrig.
Tänkte på Milan, Inter, Fiorentina, och på Real Madrid. Att få spela där! Tanken spred en enorm glädje inom mig och på den levde jag flera dar. I veckor. Om något gick mig emot hemma eller i skolan, ja då tänkte jag på hur jag sprang där på kanten, alltid på kanten, och dribblade och dribblade och medan publiken stod upp och skrek och tjöt och av någon anledning kastade papper. Vid sådana tillfällen hände det inte sällan att jag log fånigt.
Mår du inte bra, sa en dum lärare i skolsalen.
Han fick inget svar. Jag höll ju för sjutton på att göra mål för Real.
Många år har förflutit sedan dess. Jag är en man i övre medelåldern. Men häromkvällen hemma i soffan och andra halvlek mellan Barcelona och Arsenal i Champions league blev jag som barn på nytt och skrattade och jublade åt Barcelonas fantastiska spel - vilket artisteri! Det var konst. Stor konst. Som förtrollade. På natten kom därför barndomens dagdröm tillbaka och jag dribblade på min kant medan publiken applåderade, skrek och kastade papper.
Jag vaknade med ett fånigt leende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar