Oj, så damfotbollen har utvecklats. Det måste man väl tillstå efter alla fina VM-matcher. Om svenska damfotbollsspelare har blivit dubbelt så bra som för tio år sedan – hur många gånger har då de japanska lyft sig? Som fotbollsspelare, menar jag. Tio? Hundra?
Hur som helst så är de japanska landslagstjejerna i VM otroligt tekniska och har ett passningsspel som vida överträffar det svenska spelet. Precis som de franska. Och vore det bara för tekniken skulle VM-finalen förstås spelas mellan Japan och Frankrike. Men det ville inte Abby Wambach och USA veta av och det blir väl hon, den stora och starka huvudspelaren, som avgör VM-finalen också. Eller underskattar jag Japan ännu en gång?
Sverige då? Ja, de svenska tjejerna kommer förstås försöka att få med sig bronsmedaljer hem. Men fyra i ett VM är inte så dumt, det heller.
Och på tal om VM så pratade jag förra helgen med en som var väldigt glad och stolt över att bara ha vunnit DM ett flertal gånger. Först log jag åt hans stolthet, men när det gick upp för mig att han var dansk blev jag imponerad. Han var dansk mästare. Själv vann jag GM som ung. Nej, inte Götalandsmästerskapen, utan Gårdsmästerskapen på Ljura i Norrköping. I gång. Jag vill minnas att det var två varv – 800 meter. Efter dem var det dags för hinder. Jag kämpade med Janne om bronsplatsen. Kom fyra. Grät. För vi var ju bara fyra som startade. I dam-VM var de 16 startande nationer. Och då är inte fyra så dumt. Men tråkigt.
(Den här texten finns även i dagens Corren 15 juli under vinjetten Cnorren)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar