Jag minns andra VM som höll en varm. VM för herrar. Jag minns till och med VM i Sverige 1958. Det är 53 år sedan. Då fanns inga datorer, inga mobiltelefoner, ingen högertrafik (inte i Sverige i alla fall), och ingen hade ännu hört talas om Beatles eller Abba. Och hemma hos köpte vi tv!
Det var fantastiskt. I ett helt hyreshus om 54 lägenheter fanns två tv-apparater. En hos oss och en hos Johanssons (han som sålde persienner). Och Sverige spelade som gudar, tyckte vi småpojkar och lekte Nacka, Julle, Kurre, och vad nu spelarna hette. Sverige gick hela vägen till final, men där var Brasilien och 17-årige Pelé alldeles för bra och vann med 5–2. Efter finalen hette vi Pelé, Vava, Didi, Garrincha resten av sommaren.
Den varma VM-sommaren 1994 var jag på plats i USA och såg Sverige i ett fantastiskt VM gå fram till bronsmedaljerna. Så det värmde! Men efter VM var det inte jag, utan min son som lekte Brolin, Ravelli, Schwarz, Ingesson, Thern, Dahlin. Ett helt annat minne är från 1998 när Frankrike vann VM-finalen med 3–0 mot Brasilien. Den lyssnade jag på i bilradion tillsammans med fotografen Kristofer Sandberg på väg till Vimmerby för att paddla kanot i Stångån. Tyvärr hakade bilens värmesystem upp sig på högsta läget.
Därför tror jag mig veta hur varmt det är i Sahara. Vilket i sin tur kan vara ett tecken på att en Sara skjuter Sverige till semifinal i VM. Sara Larsson eller Sara Thunebro.
(Den här texten var införd i fredagens Corren under vinjetten Cnorren, samt kan även läsas på corren.se/sport/cnorren)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar