Besök i skog och Drögen

Bild: Selfie

Jag var i skogen i dag. Såg grönt. Massor av grönt. Det är inte klokt så grönt det är i skogen.

 Bild: Jörgen Auer

Visst, trädstammarna är sällan eller aldrig gröna, men allt det andra skiftar i grönts alla nyanser.

Bild: Jörgen Auer

Och ställer man ner kameran på mossan och tar en bild når man en annan värld - i grönt.

Bild: Jörgen Auer

Men det kan vara gult också. Som den här blommande ginsten. Å andra sidan växer den inte precis inne i den Kindaskog jag besökte, utan vid sidan av densamma. Men en gran är närmaste granne.

Bild: Jörgen Auer

I sjön Drögen var det också gult. Så det blev inget dopp. Men ska jag vara ärlig var största anledningen till det att jag tyckte det var för kallt.

Bild: Jörgen Auer

Nej, jag har inte lagt nät. Det har en spindel gjort. Dock tror jag inte den får så mycket fisk i det här nätet som hänger ovanför vattnet. Men, vad vet jag. Om flygfisken går till så... 

Fast det här kan man väl kalla en form av flugfiske?

Häpnar i alla fall

 Bild: Jörgen Auer

Det är ljust länge. Fina kvällar. Bäckhult i solnedgång är inte dumt, heller.

 Bild: Okänd

Och ljuset är så fantastiskt att jag nästan baxnar. Häpnar i alla fall. 

Bild: Jörgen Auer

Och uppifrån bergsknallen ovan källarbacken skymtar Drögen mellan tallarna. Vackert. Jag tror på en morgondag även om tecknen åt andra hållet varit många de senaste månaderna. 

Nu? Öl och lite tilltugg.

Magisk kväll vid Drögen

Bild: Jörgen Auer

Nu börjar de där härliga, för att inte säga underbara, smått magiska kvällarna. I går var det en sådan i Bäckhult vid Drögen och det är svårt att ta till sig att det samtidigt kan vara så jäkligt på andra håll i världen, med pågående virus som exempel eller med rasistiska poliser i USA och med miljontals människor i flyktingläger världen över. Krig och elände, våld i alla dess former, varför i helvete finns det? 

Jag knallade bara på

 Bild: Jörgen Auer

I dag när jag tog en förmiddagspromenad i Mantorp var det asfalterat och öppet in via Yoldiavägen till det pågående arbetet med färdigställandet av nya bostadsområdet vid Skördevägen-Riddarängsvägen. Bara att knalla på, således.

 Bild: Jörgen Auer

Kul och intressant att se det så här. Här gick man ju förr också, men då var det skog i området. 

 Bild: Jörgen Auer

Området är ganska stort, faktiskt. Här kommer det att bli bra. Kanske ska jag...?

Bild: Jörgen Auer

Jag tycker att det har gått jättefort att göra i ordning så här långt. Går det lika snabbt i fortsättningen så ser vi snart hus komma på plats också.

 Bild: Jörgen Auer

 Bild: Jörgen Auer

Och med vatten i bäcken kommer det att bli riktigt läckert här, är min gissning.

Bild: Jörgen Auer

En nyårskavalkad 1987

Bild från VHS

Ännu ett VHS-band genomgånget. Nu ett betitlat Nyårskavalkad 1987, vilket mycket riktigt också innehåller en hemmasnickrad kavalkad av filmade händelser i släkten 1987. Med denne tjusige programledare, ja, det är jag. Man skulle se ut så där någonting vid den tiden, fråga förre förbundskaptenen i fotboll, tillika spelaren och tränaren Olle Nordin. Han vet. Bland filmerna på bandet finns ett bröllop (mitt och Ingers i Veta kyrka), ett dop i Kärna (Sofia Thunholm), grillparty i Bäckhult vid Drögen en fantastisk sommarkväll med svågern Bengt Thunholm som grillchef och med mina barns kusiner bröderna Gabriel och Johan Alm som roliga knottkliare. Svärfar Helge Andersson ger Bengt goda råd. Rebecka och Pernilla Auer springer ikapp med Gabriel och i filmen ropar också treårige Martin Auer upp med händerna till Johan Alm, samt åker en motorbåt tjusigt över Drögens kvällsspegel.

Bild: Selfie

Jag känner nog igen dig, säger en del som var med förr när jag lägger ut gamla bilder på mig själv. Andra, som inte sett mitt tidigare jag säger: jag känner inte alls igen dig. Nej, det är inte alldeles lätt, kan jag väl erkänna. Men det är faktiskt jag på bägge dessa bilder. Nu ska jag titta på ännu ett band, eller två. Somliga filmer är av väldigt dålig kvalitet, varför jag blir trött av att sitta och glo på allt flimrande. Men kanske hittar jag något. Om inte annat så hittar jag kanske en sövande stund i soffan. Det är inte så illa, det heller.

Vilken fin dag!

Bild: Jörgen Auer

Tänk att Roxen kan vara så vacker. Men så har det ju också varit en väldigt vacker dag, denna tisdag. Vacker och bra för fotografering. Jag vet inte om jag har sett Roxen så här blå tidigare, och hela bilden andas sommar, tycker jag som tog bilden vid Stjärnorps slott. Rätt ut, bara.

Bild: Jörgen Auer

Men det här är hemma hos mig. Närmast Stjärnöga, som får mig att tänka på IFK Norrköping. Vitt och blått och IFK har ju en stjärna på bröstet, ja, du förstår. Stjärnöga-stjärna. Rolig blomma, för resten. När solen inte skiner drar den ihop sig. Ungefär som vi människor, vill säga. Kura skymning, har man ju hört talas om.

Bild: Jörgen Auer

Ännu mera stjärnöga. Här även en som skiftar i rosa. Fin! Och ja, jag har planterat blommorna nu, ville inte att det bara skulle vara grönt i trädgården. Det behövs fler färger. Det piggar upp i dessa annars dystra corona-tider. Varför skriver jag så lite om corona, kanske du undrar. Svaret är att det skrivs så mycket om det ändå och jag kan inte göra det bättre än de som redan skriver om det. Men jag har märkt ett ökat intresse för min blogg, sedan coronan gjorde sitt intåg och främst är det läsare i USA och Hongkong som har ökat. Varför? Jag gissar att det är personer som undrar vad svenska bloggare skriver om viruset. Eller så kan det ju förstås vara att de just vill läsa nåt annat än virus och elände. Personer som vill läsa om den svenska naturen och se bilder från vårt vackra land. 

Bild: Jörgen Auer

Som den här. Inte särskilt vacker bild, kanske. Men väl fångat. Det var när jag tog vägen norr om Roxen hem från ett Norrköpingsbesök som ett helt tjog dovhjortar kom springande på rad över vägen och vi fick stå stilla och vänta en stund. Tur att jag körde så sakta. Paraden varade tillräckligt länge för att jag skulle hinna få upp mobilen. 

 

Bild: Jörgen Auer

Jag avslutar dagens lilla bildskörd med ytterligare en Roxenbild från Stjärnorp. På andra sidan sjön anas Linköping. Dit skulle jag inte. Inte i dag. En annan dag. En annan, fin dag, hoppas jag. Det är så mycket skönare och trevligare när vädret är på bra humör.

Nu stoppar vi regnet

Bild: Jörgen Auer

Nä, nu tycker jag att vi alla hjälps åt och ser till så att vi kan få se sådana här syner i morgon igen. Slutregnat alltså. Det räcker med två skitdagar i rad. Om vi bara kämpar på så håller vi solen ren från moln i morgon. Eller?

Jag skapar mig en stil

 Bild: Jörgen Auer

Så nöjd och glad jag är att jag åkte i dag, då! Vart? Till Krokek och Kolmårdens Antik & Difversehandel, inrymt i gamla stationshuset. Visst, prylarna står tätt och det är trångt där inne, men medan jag var där i dag var nästan inga andra kunder där så jag hade gott om plats. Och blev överraskad över de fina saker som fanns. Och finns kvar. Det var mycket som är i min stil.

 Bild: Jörgen Auer

Vad nu min stil är, jag vet inte, men försöker ta reda på det. Jag åkte dit för att jag sett en annons på Facebook om företaget och bilderna inifrån härligheten tilltalade mig. Jag bestämde helt enkelt att jag ska börja lägga mig till med en stil, låt vara blandad men ändå en stil.

 Bild: Jörgen Auer

Jag tänkte, vem är jag? Vad är jag känd för? Du är inte alls känd, blev svaret, men finns det någon grupp av människor som talar gott om mig så finns många av dem inom ridsporten. Alltså: något med hästar borde bli min stil och några prylar har jag ju hemma redan. Men det här paret tyska bordslampor föll jag för och köpte. Stilfulla porslinslampor i vitt och guld (nej, inte riktigt guld) och snygga skärmar med en svart och en vit häst på båda. Riktigt var jag ska placera dem vet jag inte, men tyckte att de passade bra ihop med en blå vas från Mantorps glasbruk.

Bild: Jörgen Auer

Passar de in, då? Ja, det tycker jag. Här i hörnan, under några tavlor av Hugo Öfverström och med mig på väggen intill, Alfred Nobels fredspris 1988 därtill. Va? kommer du inte ihåg vem/vilka som fick det då? Det var ju jag och alla mina hundratusentals gelikar jorden runt: alla vi som ingått i Förenta Nationernas fredsbevarande styrkor. Lite lagom blandning på den stilen.

Hoppsasteg som går igen

På begäran lägger jag här för tredje gången ut min krönika från juni 2011 i Corren angående hoppsasteg, som ju mitt senaste inlägg handlade om. För det var de stegen jag skrev om även 2011.
Håll till godo:

Jag har hittat min idrott - och Facebookgrupp

Cnorren
Jag verkar äntligen ha hittat min idrott. Det är bara det att den inte existerar. Inte som en tävling, vad jag vet. Däremot finns den som sammanbindande länk mellan människor som alla funnit glädje i just denna kroppsutövning. Jag talar naturligtvis om hoppsasteg.
Det som inte vet vad hoppsasteg är, kommer antagligen helt nyligen från ett annat språkområde eller har aldrig varit barn. Nästan alla barn som kan har hoppat hoppsasteg. Det är de där studsande mellantingen mellan gång, löpning, och hopp, som jag pratar om. En alldeles otroligt rolig kroppsövning som förtjänar större uppmärksamhet och som borde kunna gå att göra tävling av. 60 meter hoppsasteg låter dock lite fjantigt, så kalla det 60 meter hoppsan, i stället. Eller Hoppsan 100 meter. Det skulle till och med kunna bli en egen friidrottstävling med alla de grenar som normalt ingår, bara med den skillnaden att man måste utföra dem med hoppsasteg. Hoppsan höjd, hoppsan stav, hoppsan spjut, hoppsan  3 000 meter hinder. Njae, vissa grenar blir nog för svåra eftersom hoppsasteg tär på orken, så hinder går nog inte. Inte heller 10 000 meter. Och absolut inte kula, slägga, och diskus. Tresteg är jag tveksam till. Finns det krafter kvar för ännu tre steg när man kommer fram till plankan?
Ett par hoppsasteg om dagen förlänger inte bara steglängden, utan också glädjen och livet skulle jag vilja påstå efter att ha varit med och hoppat på en utomhusträning med Actic (se annan sida i Corren). Det var så roligt och jag hoppade så galet bra. Dessutom kände jag att just den övningen gav mina ben, ja hela min kropp någonting. Och den härliga känslan att man flyger fram är helt underbar. Barn vet, men vi vuxna verkar ha glömt.
Men den sammanbindande länken, då? Jo, det finns till och med en facebookgrupp som heter just Vi som gillar hoppsasteg.
Den ska jag gå med i.
Eller hoppa med i.

Jörgen Auer

PS. Jag är med i gruppen nu. Gå med du också, hoppsa på och bli glad.

Hoppsasteg med Stina Boel

Bild: Jörgen Auer

Gjort i dag? undrade vetgirig på Messenger. Ja du, inte mycket, blev mitt svar, men det var roligt! För jag hade med mig femåriga barnbarnet Stina Boel till Gulfmacken i Mantorp där jag lämnade in min version av helgens spel samt köpte var sin mjukglass. Hon ville ha strössel, inte jag. Sen gick vi ut och satte oss. Efteråt var vi ganska nöjda och glada. Vi gick inte raka vägen tillbaka utan tog en omväg ner till Klämman. Den tog vi med hoppsasteg och vi flög fram, så fort gick det.  

Hon hoppade bra och mina färdigheter i denna roliga gång- och springstil är dokumenterade sedan flera år tillbaka. Jag kan det här. Precis som varje annan gång jag tar mig fram på detta vis blev jag även nu påmind om gamla meriter i ämnet. Jag har skrivit om denna form av förflyttning flera gånger tidigare i Corren, jag tror första gången 2011 och också blivit intervjuad av Radio Värmland (2016) i samband med ett stort jippo i Karlstad. Nja, alltså, jag var inte i Karlstad. Hedvig Nilsson ringde mig och frågade varför jag skrivit om hoppsasteg. Jag sa som det var och är: för att det är så roligt.

Lite blomsterprakt har jag införskaffat också. Samt åkt halva Östergötland runt fram mot kvällen: Skänninge, Motala, Vadstena, Nässja, Örberga, Heda, Rök, Väderstad, Hogstad, Mjölby, Sya och Mantorp besökte jag. Eller åkte igenom. Bilden är tagen mellan Motala och Omberg. Exakt var vet jag inte. Däremot minns jag att jag vinkade åt Västergötland, långt där borta på andra sidan. Nu? Teve. Eller om jag ska köra lite mera hoppsasteg. Det är ju så roligt.

En kväll i lugn och ro

Bild: Jörgen Auer

Tar igen mig lite.

Riktigt lugnt och riktigt långt

Bild; Jörgen Auer

Efter gårdagens mentala och fysiska härdsmälta tog jag det lugnare än lugnt i dag. Men en riktig långpromenad blev det. Tre timmar. Fick syn på den här råbocken bland annat när jag alldeles nyss passerat järnvägsbron i Mantorp. Vi iakttog varandra i två minuter innan jag avvek. Dock tutade en blå Kia Soul på mig. Det var Tomas Thell som stannade, väntade in mig och bjöd på lunch. Tack! Det var jättetrevligt och mycket gott Barbara. Polsk rödbetssoppa var det. Mm.

Bild: Jörgen Auer

Vad ser man på en så lugn och lång promenad i Mantorp? Tja, det beror på vilket håll man går åt. Själv gick jag genom samhällets eklandskap (ja, ja 12 ekar är väl också ett slags landskap?) och gick för sjuttonde gången fram och läste på skylten. Vad är det nu det står? Nåt med faunadepå...

Bild: Jörgen Auer

I faunadepån har man bland annat upptäckt rödpalpad rödrock! Det du! Jag som trodde att rödrock bara var namnet på brittiska soldater förr i tiden, på 1700- och 1800-talen. Så är det alltså inte, utan det finns en rödpalpad också. Vad betyder palpad, för resten? Bäst att slå upp. Den här gynnaren är således en skalbagge, tillhörande familjen knäppare (knäppare har man knappt hört) och släktet ampedus. Det finns gulnackad också. Likaså svartfläckad och öländsk rödrock. Men palp? Hm, jag hittar det på synonymer.se och synonymer till palp känselspröt, sinnesutskott, antenn, tentakel, spröt. Och betydelsen sägs vara känselspröt hos leddjur. Latinska namnet på denna varelse är ampedus hjorti. Jaha, nu hittar jag flera arter av ampedus, pomonae, nigrinus och elongatulus.

Bild: Jörgen Auer

Se här en sån fin ek i Mantorp. Växer visserligen knotigt, men är fin ändå. Den kommer aldrig att kallas för sparbanksek, men överlever nog den missen.

Bild: Jörgen Auer

Det här gula på en annan av Mantorpsekarna är inte målat av klottrare, utan är en lav som heter mjöllav. Troligen är bäst att tillägga, eftersom jag inte är lavexpert, men har lyckats hitta information om lavar på träd.

Bild: Jörgen Auer

Och det här gula hittar jag inte så långt från Veta skola. Vid övergångsställe över Spångsholmsvägen.

Bild: Jörgen Auer

Något jag alltid tittar på med förtjusning är Veta Storgård på andra sidan rapsfältet och med Vetaeken "mitt framför näsan". 

Bild: Jörgen Auer

På tal om förtjusning. Ibland behövs inga ord. Jo, men kanske bara för att påpeka just det.

Bild: Jörgen Auer

På långpromenad i Mantorp går det nästan inte att missa en häst. De finns överallt. Nej, inte överallt, men ja du förstår. Den här kom i sakta mak in mot stallet efter träningskörning på skogsbanan. Tyvärr glömde jag fråga efter både hästens och kuskens namn.

Så där ja, det var tre timmars promenad, det. Runt Spångsholm, ner till travet och igenom det samma, bakom travet till Olofstorp, upp Riddarängsvägen och kolla nybygget, bort till Yoldiavägen och över järnvägsbron och efter den smakliga lunchen hos Thells på Tollstadvägen, bort till Tallvägen, Parkvägen, till stationsområdet, hemgång. Gjorde hemma då? Vilade. Ja, och målade lite fönsterkarmar. Nu? Slöa framför teven, tror jag.

I have left the building

Bild: Jörgen Auer

Jag brukar säga ganska ofta att nej, jag är inte trött. Men nu säger jag inte så. För nu är jag trött på det här. Trött och sliten efter en hård arbetsvecka i Motala. Det värker i fingertopparna, naglarna ömmar, händerna är svullna, och i natt sov jag möjligen en kort blund, återstoden av tiden gick åt att försöka stoppa ideliga krampattacker i baklåren. Till det kom att jag innan läggdags klockan 24 var mer än tvungen att duscha. Håret var som en cairnterriers päls efter en dag i rök och damm i ett badrum vars golv och väggar skulle rivas. Kakel och klinker. Jävlar så det dammade. Damm som letade sig ner i halsen och lungorna och gjorde att jag småhostade hela kvällen. Och håret var så tjockt och smetigt att det inte gick att dra fingrarna igenom!

Men värst var de där baklåren. Varför jag blev så drabbad, vet jag inte. Av ett ständigt upp och nerklivande på golvet, kanske. Huk, stå, huk, stå, huk, huk, stå, huk. Ståhuk. Och jag kan garantera att jag hade besvär även i dag, särskilt vid utgång ur bil. Då var det nära att jag ramlade ihop på första steget. Men jag klarade mig. Dock är jag väldigt, väldigt trött och vet inte riktigt vad jag gör. Så är det stavfel här vet du vad det beror på. Jag är inte van att jobba så hårt kroppsligt som jag gjort senaste veckan, av egen fri vilja, ska sägas, där jag varit grovarbetare, trädgårdsarbetare, hantlangare, skottkärretransportör, lagerarbetare, förrådsman, målare och gräsklippare (de två sistnämnda var jag hemma hos mig och på sommarstället), i dag var jag chaufför också.

Utöver detta drabbades jag också av mental kollaps. Eller var det känslostorm? Jag vet inte. Jag satt och tog en kopp kaffe ur min termos och stirrade ut över Vättern när jag plötsligt tog en sista svälj, skruvade på locket, reste mig and left the building. Utan ett ord. Bara gick. Jag orkar inte mer.

Byggde två skottkärror

Bild från Kanal 8

Lördagen gjorde jag som för det mesta annars: så lite som möjligt. Nej, men vänta lite nu, det stämmer ju inte. Jag gjorde en sjuhelvetes massa saker.

Åt frukost, läste tidning, målade ett par fönsterlister och dito dörrkarmar, handlade mera färg, målade lite till, åkte iväg några mil för att hjälpa till i en trädgård, kom dit och hamnade på 8-årskalas, fick kaffe, struntade i trädgården och blev bärhjälp med klinker som specialitet nedför livsfarligt stupande källartrappa, samt förrådsarbetare i en friggebod i stället. Stuvade om, flyttade garderobsbackar, såna där trådbackar, du vet, staplade golvbräder från Tarketts parkett till nästa bygge, snyggade till boden, "möblerade om", det som tidigare låg här fick nu ligga där och det som låg där fick ligga här, det var ett fläng, fikade, bar överblivet byggnadsmateriel från ett bostadshus till boden (25 meter), satte ihop en nyköpt skottkärra, satte ihop nyköpt skottkärra (fick göra om allt eftersom jag satte handtagen fel),  fick efter visst sjå även in gräsklipparen i boden, pustade ut, åkte hem, bastade, tog en macka och lite nygjort kaffe, åt en chokladbit, slötittade på Morden i Midsomer. Och skrev det här. 

Mörka moln och nostalgi

Bild: Jörgen Auer

Fram och tillbaka, lite så var vädret i dag i Östergötland. Själv gick jag inte ut förrän efter 18-tiden och hann nästan hem innan några enstaka droppar föll från de mörka moln som drog in.

Bild: Jörgen Auer

I dag gjorde jag annars ingenting. Jo, målade lite där det behövdes. Samt kollade gamla videoband. VHS. Hittade ett där det stod TV-kampen på. Det visade sig vara från mitten av 90-talet när jag var med i dåvarande Tipslördag och i en frågesport mellan dagstidningars sportjournalister. Drak-kampen hette visst tävlingen och två journalister möttes i varje program. Jag mötte Håkan Lundh från Upsala Nya Tidning i första matchen och vann efter en hård duell. Några veckor senare var jag tillbaka igen för att möta, tror jag, Tony Pettersson, Sundsvalls Tidning, och vann ånyo en knapp seger.

Bild: Jörgen Auer

Segern där innebar att det blev en tredje resa till Göteborg där programmet spelades in och jag mötte Smålands-Tidningens Göran Olsson i kvartsfinal. Och förlorade knappt. Tävlingen fortsatte ett par veckor till och vanns till slut av Expressens Claes-Göran Bengtsson. Här kan det vara på sin plats att varna för ett minnesfel. Trots flera timmars googlande hittar jag ingen information what so ever om programmet och tävlingen och kan minnas fel om den andra matchen mot Tony. Var det ens någon andra match? Jo, det var det, men det kan ha varit kvartsfinal direkt där. Jag minns helt enkelt inte.

Äntligen vid Grepstad

 Bild: Jörgen Auer

Intressant. I dag stannade jag för första gången och äntligen vid det gamla gravfältet vid Grepstad, någon mil före Motala längs med gamla vägen Skänninge-Motala. 

 Bild: Jörgen Auer

Gravfältet är från järnåldern, 500 f.Kr-150 år e.Kr och består av ett 70-tal fornlämningar. Som den här domarringen.

Bild: Jörgen Auer

Domarringen ligger i anslutningen till parkeringen och alldeles intill vägen. Men det där vet ju alla ni som varit förståndiga och stannat en stund för att knyta an till de gamla förfäderna. En utmärkt informationsskylt berättar också vad man behöver veta om området. Dock inte hur långt det är till det föremål som ligger längst bort från parkeringen. Nästa gång ska jag ta mer tid på mig.

Oldenburger på City Gross

 Bild: Jörgen Auer

Dags för ännu ett företag i min bilserie Trailers på svenska vägar och nu är turen kommen till holländska företaget Oldenburger Transport B.V som sedan mer än 25 år specialiserat sig på transporter av blommor och plantor till Skandinavien och Österrike. Hemsidan berättar inget om antalet anställda eller omsättning men den hittar jag på dnb.com som skriver att företaget hör hemma i Aalsmeer, har 71 anställda och en årsomsättning på 9,3 miljoner dollar. Oldenburger Transport är en del av Truckload Carriers Industry. Bilden ovan är tagen utanför Depot Mantorp där City Gross är det stora företaget som även har blommor i sin verksamhet. På varuhuset finns också blomsterbutiken Blomsterhjärtat.

Oldenburg låter bekant och lite snabbgoogling visar att storhertigdömet Oldenburg en tid var en egen stat i tyska riket, belägen i nuvarande Niedersachsen, men "försvann" efter 1918.
Trakten har sin egen hästras också, oldenburgare, som började utvecklas under 1600-talet och som funnits i en föränderlig värld. Från början en stor vagnshäst so gjordes om till en mindre ridhäst, som gjordes om till vagnshäst som åter gjordes om till ridhäst. Min häst (minhast.se) skriver om rasen att det är den största och tyngsta av de tyska varmblodsraserna, en mångsidig häst som passar bra såväl till dressyr som hoppning och körning. En häst med kraftfull och imponerande kropp och som mognar tidigt och lever länge.

En liten titt på grus

 Bild: Jörgen Auer

På nära håll ser enskilda småstenar otäcka ut. Är det riktigt säkert att de inte rör på sig och i själva verket lever och är på väg att anfalla oss eller sprida nåt elakt virus? Nåt? 

Bild: Jörgen Auer

Men på lite håll är det ju bara en hög med grus. Den här är bara en och en halv meter hög och två och en halv bred. Kanske tre bred.  Enligt wikipedia är grus stenmaterial med dominerande kornstorlek mellan 2 och 63 millimeter och delas upp i tre storleksklasser: fingrus 2-6,3 mm, mellangrus 6,3-20 mm samt grovgrus 20-63 mm.

Märkligt nog är det vetenskapliga namnet på trana, fågeln alltså, grus grus. Eller är det så konstigt egentligen? I Lennart Nilssons intressanta bok om fåglars namn "Orre, trast och trana" skriver han att tyskans kranich, latinets grus och svenskans trana är exakt samma ord, bara förvrängt på olika sätt. Grekerna kallade fågeln för geranos, vilket blev latinets grus. Och kranich kommer av saxiska cran och kymriska garan. Från kran är steget inte så långt till tran och trana. 

Men nu var det grus det här inlägget skulle handla om. Finns det ingen som har skrivit nåt om grus? Jo, många, särskilt poeter tycks gilla grus. I alla fall att få med nån rad om det. Dan Andersson gjorde det i Krigssång och Karin Boye gjorde det i Aftonbön där en av stroferna lyder:

Ont jag tänker, ont jag handlar,

men du läker allt och renar.

Mina dagar du förvandlar

så från grus till ädla stenar.

2014 kom sångerskan Louise Hoffsten ut med boken En näve grus. Hon skrev bland annat att hon älskar grus. "Utan grus, ingen äkta blueskänsla. Tillvaron är inte perfekt, vad det ordet nu betyder, livet är en blandning av mörker och ljus och hela gråskalan däremellan. Livet skaver, i alla fall ibland. Därför heter den här boken En näve grus."