Man ser långt på slätten

Bild: Jörgen Auer

Titta, vad man kan hitta bara man tittar ordentligt. Vid Älvestad var jag, strax efter Älvestad kyrka på väg mot Normlösa tog jag en bild ut över det kringliggande landskapet. Solen sken och jag såg en helt vanlig slätt och några buskar samt skog. Men längst bort i bildens mitt stack en byggnad upp.

 Bild: Jörgen Auer

Jag tog ännu en bild och zoomade in. Jo visst är det väl vattentornet i Mantorp som syns ända ifrån Älvestad i Motala kommun. Kan det stämma? Fast det är inte så märkligt eftersom det fågelvägen nog inte är längre än fem-sju kilometer.

Bild: Jörgen Auer

Jag beskar den senare bilden ytterligare och nu syntes det tydligt. Visst är det Mantorps vattentorn. Kul. 

Arkivbild 2015: Jörgen Auer

Det hela påminner mig starkt om när jag var uppe på nämnda torn en februaridag 2015 (med tillåtelse, förstås) och tog bilder ut över nejden. Tyvärr hittar jag ingen bild tillbaka ut mot Älvestad, däremot tog jag den gången en bild in mot Linköping och med beskärning ser man hur tydligt som helst Linköpings domkyrka två och en halv mil bort. Skymtar gör en annan topp, det vid Kanberget belägna gamla vattentornet (numera ombyggt till bostäder). 

Behöver jag tala om att jag gillar goda utsikter? Nej, det vet ju redan du som brukar titta in hos mig.

Nu är det ljusan natt

Bild: Jörgen Auer

Mörkare än så här blir det inte.

Bild: Jörgen Auer

Till skillnad mot ljusan dag finns ljusan natt.

Olycksbådande men stabilt

Bild: Jörgen Auer

En sådan himmel måste förevigas, tänkte jag. Olycksbådande och vacker på en och samma gång. Det första för att vi gärna använder oss av mörka, kraftfulla annorlunda moln för att till exempel i konst och film symbolisera hotande fara. Det andra för att den helt enkelt är just vacker. Skön att skåda. 

Bild: Jörgen Auer

Men på lite avstånd och med annat i förgrunden blir det hotande mindre hotfullt. Det sköna består.

Bild: Jörgen Auer

Och med några djur och kvällsljus blir det ännu mindre farligt. Dessutom vackrare. Eller?

Bild: Jörgen Auer

Lördagen var lite lustig, väderleksmässigt. Några regndroppar, lite mer blåst. Men också solsken. Plus de där mäktiga molnen. Samt en fin solnedgång. Själv höll jag mig mest inomhus hela dan. Tittade på EM i fotboll. Tre matcher, såg jag.

Bild från TV4

Finland-Danmark kommer jag att minnas länge. Dels för att Finland vann med 1-0 i sin första match någonsin i ett EM-slutspel. Men ännu mer för att danske stjärnan Christian Eriksen oattackerad segnade ner och blev liggande livlös. Det var hemska scener och minst sagt olycksbådande det också, när hans lagkamrater sedan stod runt omkring honom medan han fick hjärt- och lungräddning under 20 minuters tid. Deras tårar och oroliga miner vittnade om hur allvarligt läge det var för Eriksen. Han fördes till Rigshospitalet i Köpenhamn, matchen avbröts, men återupptogs efter en och en halv timme och beskedet att Eriksen var stabiliserad och vaken. Danskarna ville fortsätta den avbrutna matchen. 

Och förlorade trots massivt spelövertag.

Vill vallmon bli kysst?

Bild: Jörgen Auer

Fredag 11 juni. Herrarnas EM-fotboll börjar i kväll med Turkiet-Italien. Men långt före det var jag ute för att få frisk luft. Två minuter över sju, en halvtimme senare än vanligt, kom jag ut. Det var redan varmt och härligt väder. Jag njöt förstås och visslade på en gammal visa, "Jag är den glade vandraren" hördes ut över E4-an intill. Nej, ingen där kan ha hört mig, det susade väldeliga om bilarnas däck där ute och det verkade som om det var tävling. Alla kämpade om att komma först till Mjölby, eller var låg slutmålet? I alla fall var det inte en bil som körde under 140, jo, långtradarna, de höll 130. Ungefär, alltså. Jag kan ju bara gissa, jag har ingen poliskamera. Men jag såg en blåsvart oerhört snygg bil som verkade åka dubbelt så fort som de övriga. Men den gick tyst! Liksom flöt fram. Hur fort körde denna amfibiemodell 280! Kanske. Allt medan jag gick och luktade på blommorna. I alla fall fluktade. Som på den här vackra nyponrosen.

Bild: Jörgen Auer

Jaja, jag kan visa den från andra hållet också. I bakgrunden anas Rasta Mantorp och Circle K-macken. Men är det verkligen samma ros? Njae, jag är osäker och det spelar väl för fasen ingen roll. Rosen är vacker, vilket är huvudsaken. Man lägger märke till den. Sen gick jag hem och gjorde sånt man brukar göra hemma. Äter, dammar, plockar undan, vilar, lyssnar på radio, läser. Funderar. Och funderar igen. Jag minns inte på vad, bara att jag funderade, Sen läste jag Corren. Så småningom fick City Gross ett besök. Och så läste jag igen. Om Verner von Heidenstam och Ellen Belfrage. En bok som inhandlades på Motala återvinning i går. Trevlig läsning om en gammal kärlekssaga från 1890 eller så. Om jag skulle ta och skriva mina gamla kärlekssagor, kanske?  

Bild: Jörgen Auer

Plötsligt fick jag ett ryck, satte mig i bilen och åkte till en plats jag vet alltid är vacker så här års. För vackert är det minsann på ett ställe längs vägen mellan Västerlösa och Malmslätt. Ungefär vid lilla grusvägen till Tolefors. Åh! Där kryllar på en sträcka av 50-60 meter alltid vår östgötska landskapsblomma blåklint och den rödaste vallmo. 

Bild: Jörgen Auer

 Vallmon är röd som läppstift och det är inte långt ifrån att jag vill luta mig fram och kyssa den. Se där, nu är jag framme med mina kärlekstankar igen. Ska jag skriva om det? Om en av alla kärlekar kan jag väl skriva? Kanske. Vi får se. När jag tänker efter så finns det sånt som går att skriva. Sånt som skulle kunna bli en riktigt bra historia. Inget sensationellt, nej, nej. Men kärt. Några dikter också. Är det Heidenstam som får mig att tänka så? Kanske. Visste du för resten att vi har samma födelsedag, Verner och jag? Jo men. Fast där slutar liknelsen. Dock tycker jag mycket om Övralid och det gjorde bevisligen den store diktaren också.

Bild: Jörgen Auer

Undrar hur det gick i livet för alla gamla flammor? Ja, några vet jag och har kontakt med. Men de andra? Vad blev det av dem? Vad gör de nu? Och vad hette hon den där som... Ja, det behöver du inte veta, men man undrar ju vad som hände sedan. Vad gör Ulla i dag? Britt-Marie i Åby? Hur mår Agneta? Hon som kom och hälsade på mig på Cypern 1971? Ylva? Gunnel? Har de haft ett bra liv? Jag hoppas så. De betydde mycket för mig en tid. Hoppas att jag betydde något för dem och att de sedan hittade andra som kom att betyda mycket för dem. 

Tyvärr vet jag att några andra (minst tre) tjejer inte finns längre. Frid över deras minne.  

Bild: Jörgen Auer

Hur mycket jag än älskar naturen kan jag inte påminna mig att jag tyckte lika mycket om den när jag var ung som jag gör i dag. Den fanns väl bara där. Inte gick jag då och blev alldeles kär i fem vackra vallmoblommor. Som litet barn fanns bara mor. Som lite större barn fanns även syskonen att ty sig till. Och hunden, hundarna. Leksakerna. Far såg man inte till. Jo, han satt med när vi åt eller fikade. Så småningom fick man kompisar och började skolan. Omvärlden växte och blev till kvarter och stad och landskap/län. Då fick jag gå med far på promenad. Dock finns i mina minnesbilder inga samtal oss emellan kvar. Troligen pratade vi om framtiden och vad jag skulle studera till. Och sport. Han kunde ingenting om sport, men höll på ÖIS (Örgryte IS) eftersom han vuxit upp i Göteborg. Dessutom tittade han gärna på idrott i tv, men var så otroligt partisk Sverigesupporter att jag kunde börja gråta. Han kunde stänga av tv-n om en svensk skidåkare misslyckades, blåbär kallade han dem då, eller Sovjet gjorde 4-0 på Tre Kronor i andra perioden. Då gick han ut ur rummet så att brorsan, mor och jag kunde sätta på tv-n igen. Då stod det 5-0.

Bild: Jörgen Auer

Nej, nu måste jag stänga av radion. Där mal man på om fotbolls-EM så jag blir yr. Jävla tjat! Så är det med all sport och deras mästerskap numera. Nej, inte all sport. Men fotboll och hockey, handboll och friidrott och golf kan bli så förbenat tjatigt med alla analyser och tankar och spekulationer. Jag har inget emot alla experter, de kan verkligen sina saker, men måste sändningen från mästerskap och matcher börja timmar innan själva matchen startar? När matchen väl kommer igång, ja då har man hört så mycket om den att man sitter där och stirrar, helt tom i huvudet. Det blir för mycket. Tänk tillbaka på hockey-VM som slutade för en vecka sedan. Periodpauserna blev ju outhärdliga för dessa eviga repriser och analyser. Att sedan experterna gjorde bra jobb, är en annan sak. 

Bild: Jörgen Auer

Men: vad gnäller jag för? Det brukar jag sällan göra. Kanske är jag för varm? Måste nog ställa mig i duschen innan Turkiet chockar Italien i premiärmatchen som börjar om en kvart. 

Hm, vad hette hon i Ryd? Margareta, var det ja. Och Eva. Alltså, Eva var en annan. En Agneta till. Jutta. Kerstin, förstås. Annika. En blond som jag glömt namnet på. Hm. Sedan gick jag till Frimis i Linköping en kväll och träffade min blivande hustru Inger. Då satte livet av i sken. Vi fick barn som gick till skolan en måndag och plötsligt tog studenten på fredagen. Lika snabb skolgång hade de andra två. Nu går deras barn i skolan och en av dem slutade sjuan.

Och jag sitter hemma och minns. Men nu väntar dusch. Hej.

PS. Den turkiska chocken uteblev helt. I stället ockuperade ett piggt och snabbt spelande Italien den turkiska halvan av planen och lämnade den aldrig under hela matchen. Jo, för centring efter de tre mål som gjordes. 

På litterärt besök

Bild: Jörgen Auer

I Motala är det vackert året om. Inte överallt, kanske. Men vid vattnet. Den här bilden tog jag i dag när jag hade litterära avsikter med ett besök. Jag var nämligen i Östergötlands sjöstad för att leta efter östgötaböcker till min digra samling. Naturligtvis hittade jag inga böcker just här vid båtarna eller på Motalabron. Men det här inlägget blir så mycket vackrare med bilden ovan från hamnen på södra stranden.

Bild: Jörgen Auer

Just det ja, Södra stranden, det är ju där man bygger ett något högre hus nu (det ska bli två till på denna två dagar gamla bild från norra stranden. Just Södra stranden tycker jag är ett utmärkt namn på ett bostadsområde. Fast så ska det inte heta. Nej, nej. Det är tydligen bestämt att det ska heta Fotogengatan.  Det kan omöjligen vara Motalaborna som har bestämt ett så fult namn. Det måste vara ett politiskt beslut. Kanske för att den här bänken mitt emot är så fotogenisk.

Bild: Jörgen Auer

Det är den här skogsödlan också. Såg den i dag när den låg och solade hos mig i Uljeberg. Den såg så lugn och trygg ut, jag tror att den sov. I alla fall rörde den sig inte ur fläcken medan jag fotade den samt googlade om ödlor i Sverige. Det finns bara tre arter i Sverige, Det här är den vanligaste. De andra är sandödlan och kopparödlan, den senare även känd som kopparorm. Själv har jag alltid sagt just kopparorm om denna benlösa ödlevariant som mestadels ses ligga överkörd på en väg någonstans. Alltså, det är så jag oftast ser den. Vi som går mycket, vandrare, flanörer och promenerare, vi lägger nämligen märke till saker och ting. Väldigt ofta har vi dock inte en aning om vad det vi ser heter, varför vi envisas med att fråga alla vi möter om vad den och den blomman eller insekten kan heta. Och så visar vi en bild som vi tagit på 15 meters håll och det är fullkomligt omöjligt att se vad bilden föreställer.  

Bild: Jörgen Auer

Här ser man dock tydligt att det är en stor sten och två träd, samt en stor äng. Det är en bild jag tog i onsdags nära Grensholm. Den får vara med här för att jag helt enkelt tycker den är vacker och representerar något som jag älskar: Östergötland. Vilket leder mig in på svaret på en fråga jag fått under kvällen: hittade du några böcker?

Visst, jag var på Motala Återvinning och handlade för en summa av 110 kronor följande böcker: Verner von Heidenstam och Ellen Belfrage, Historien om Folkets Hus (Norrköping),Vallaskogen Linköpings lunga, Göta kanal en resa på tvärs, Så fick Linköping sin position Mitt i tekniken, Mariafönstren i Linköpings domkyrka, Vadstena (Magnus Engberg), Den tidlöse modernisten (Martin Kylhammar) och Ur minnets gömmor (Robert Marks von Würtemberg).

Esteten inom mig talar

Bild: Jörgen Auer

Jag stannade till några gånger på vägen hem från Norrköping i dag. Gjorde mig ingen brådska. Och varför skulle jag? Ett stopp var vid Grensholm och den vackra allén. Ja, jag tog den vägen. Över Kimstad och Vreta Kloster. Så grönt och grant det är nu. Och vilka underbara och stora ytor det finns kring Grensholm. Jag är ju dessutom sån till min natur att när jag ser nåt vackert, ja då blir allt runt omkring också vackert. Se på stora stenen här. Vilken skön bumling!

Bild: Jörgen Auer

Esteten inom mig tvingade mig också ut på vägen för att fota allén och jag var nära bli överkörd av en bil som åkte lite för fort (nej, stryk lite). Den åkte för fort. Jäkla blådåre! Vad var ditt viktiga ärende? Tar du alltid tid på din väg genom allén, kanske? Ute efter rekord? Och i det vackra vädret kände du att du nog hade chans att slå din hittills bästa tid? 

Bild: Jörgen Auer

Ack ja. Och ack ja igen. Men denna gång för de här gula nyanserna. Både på husfasaden och i trädet. Och solen som skiner på grenverket (åh, så fint), knuten som skuggar, blindfönstrens mystik, den ljusblå himmelspällen, svarta taket, den vita färgen, den rostfärgade sockeln, allt tillsammans. Jag älskar det.

Bild: Jörgen Auer

Man kan fundera på mycket medan man betraktar sin omgivning. Till och med på annat än det man har för ögonen. Man rår inte för sina tankar. Ibland uppstår de bara ur tomma intet. Plopp, plopp, plopp. Jag hakade upp mig på det man tänker och det man säger. Är det bara den som ska hålla tal som förbereder nästa dags säg? Nej, exempelvis så måste ju även den som ska på anställningsintervju bestämt tänka på vad som ska komma ur munnen. Läxförhör brukar också kräva förberedelse. Men annars? Vid personliga möten? Hur ofta i livet förbereder man orden och meningarna inför dem? Finns det någon som går och funderar på vad hans eller hennes ord till kassörskan i livsmedelsbutiken ska bli? Säkert. Jag brukar säga att mänskligheten rymmer allt. Allt finns. På gott och ont. Inom alla områden. Alla avarter man kan tänka sig, och till och med sånt man inte kan tänka sig. Det finns. 

Häromdagen skrev jag en kommentar till ett inlägg på Facebook och kommentaren innehöll bara några amerikanska stater. Hade jag tänkt ut dem i förväg? Nej, faktiskt inte. Jag bara skrev det jag tänkte just då. Men ibland händer det förstås att man kommer på eller får höra nåt riktigt roligt och bestämmer sig för att det här, det ska jag berätta omedelbart för X när vi ses i morgon.

Ibland blir det just så, men lika många gånger hinner X före och säger nåt som helt tar udden ur det man själv tänkt ut som inledning på konversationen.

Bild: Jörgen Auer

Undrar om jag under torsdagen tänker berätta för nån att den här bilden med björken vid en sjö togs vid Stjärnorps slott ut mot Roxen. Fast nu när jag har skrivit just det, så känns det dumt att säga exakt det samma till nån. Men det kanske är roligt? Jag får se. Den förste jag brukar möta om morgnarna är travtränaren Jesper Hedqvist. Så nu funderar jag på om jag i morn bitti när jag gått färdigt min morgonrunda och ser honom portionera ut hö till sina travhästar, om jag då ska säga: i går tog jag en bild på en björk vid Stjärnorps slott.

Vad svarar han då?

Eeeh, jaså, jaha, oj då. Eller tittar han bara på mig då och hummar lite? Hmm, hmm, ja, kul.

Och vad säger jag då? 

Ja-a.

Eller ska jag säga några amerikanska stater till honom? Bara så där rätt ut? 

Wyoming, Ohio, Vermont, South Dakota.

Vi känner inte varandra så där jättemycket. Men tänk om han hade som specialitet i skolan att rabbla amerikas förenta stater, då blir han ju jätteglad åt min inledning, ställer ifrån sig högaffeln och fyller på med Arkansas, Delaware, Kentucky, Virginia.

Vilka stater fortsätter jag med då?

Hm. Esteten inom mig säger att Wisconsin låter bra, men ändrar sig till Louisiana. Ändrar sig igen och bestämmer sig för Iowa. Iowa ska jag säga till honom. Det låter som ett bra namn på en kommande travstjärna: Iowa Star. Ja, det kan jag också säga. 

Och att det är en vacker morgon.

Många "islänningar" på Gerstorp

Bild: Jörgen Auer

Häromdagen var jag och besökte Marcus Ljungqvist på Stenholmens Islandshästcenter utanför Malmslätt. Marcus är utöver ägare också ordförande i Gerstorp Ryttarsällskap som har sin hemmabana och stall just här på Stenholmen, eller Gerstorp som gården heter. Där finns ett hundratal islandshästar för tävling, ridskola, turridning, uppfödning. Jag var där för ett reportage i Corren med anledning av att Svenska Islandshästförbundet blivit invalt i Riksidrottsförbundet och Marcus är sannerligen rätte mannen att prata med. Han har gjort det mesta inom islandshästridningen, vunnit SM bland annat samt varit instruktör, domare, ledare, organisatör, arrangör. Allt. Här ovan klappar han om stoet Rás. 

Bild: Jörgen Auer

Och så här ser 50-årige Marcus Ljungqvist ut, en trevlig och vänlig själ som driver Stenholmen, där även gårdshotell och restaurang ingår, tillsammans med sin fru Emma. Paret köpte Gerstorp 2003 tillsammans med Marcus föräldrar och har sedan dess utvecklat gården rejält, till ett av Sveriges största islandshäststuterier. I 35 år har han varit aktiv i islandshästförbundet på många olika sätt och inför RF-ansökan deltog han i förbundets beredningsgrupp.  

Bild: Jörgen Auer

Under mitt besök på Stenholmen syntes för övrigt Emma ha en privatlektion med Caroline Taube. De lustiga "hytterna" i bildens mitt är domarplatser vid tävlingar. I helgen som gick arrangerades för övrigt Östsvenska mästerskapen här av Gerstorp RS och bland mycket annat sattes ett nytt världsrekord av Daniel Ingi Smárasson med Hulda från Margaretehof - 21,07 på 250 meter passlöp. Det vittnar om att inte bara ekipaget är snabbt, det är banan också. Världsrekordbanan på Gerstorp.

Bild: Jörgen Auer

En som studerade mig noga under besöket var Fjödur, ett sto som går i väntans tider. Ytterligare fem ston, däribland Rás på första bilden, är dräktiga. Så snart är det 106 hästar på Stenholmen Islandshästcenter. Islandshästar allihop.

I dagens Corren

Och så här ser reportaget ut i Corren. På Ryktbart som vi brukar benämna mina ridsportreportage.