torsdag 10 juni 2021

Esteten inom mig talar

Bild: Jörgen Auer
Jag stannade till några gånger på vägen hem från Norrköping i dag. Gjorde mig ingen brådska. Och varför skulle jag? Ett stopp var vid Grensholm och den vackra allén. Ja, jag tog den vägen. Över Kimstad och Vreta Kloster. Så grönt och grant det är nu. Och vilka underbara och stora ytor det finns kring Grensholm. Jag är ju dessutom sån till min natur att när jag ser nåt vackert, ja då blir allt runt omkring också vackert. Se på stora stenen här. Vilken skön bumling!

Bild: Jörgen Auer
Esteten inom mig tvingade mig också ut på vägen för att fota allén och jag var nära bli överkörd av en bil som åkte lite för fort (nej, stryk lite). Den åkte för fort. Jäkla blådåre! Vad var ditt viktiga ärende? Tar du alltid tid på din väg genom allén, kanske? Ute efter rekord? Och i det vackra vädret kände du att du nog hade chans att slå din hittills bästa tid? 

Bild: Jörgen Auer
Ack ja. Och ack ja igen. Men denna gång för de här gula nyanserna. Både på husfasaden och i trädet. Och solen som skiner på grenverket (åh, så fint), knuten som skuggar, blindfönstrens mystik, den ljusblå himmelspällen, svarta taket, den vita färgen, den rostfärgade sockeln, allt tillsammans. Jag älskar det.

Bild: Jörgen Auer
Man kan fundera på mycket medan man betraktar sin omgivning. Till och med på annat än det man har för ögonen. Man rår inte för sina tankar. Ibland uppstår de bara ur tomma intet. Plopp, plopp, plopp. Jag hakade upp mig på det man tänker och det man säger. Är det bara den som ska hålla tal som förbereder nästa dags säg? Nej, exempelvis så måste ju även den som ska på anställningsintervju bestämt tänka på vad som ska komma ur munnen. Läxförhör brukar också kräva förberedelse. Men annars? Vid personliga möten? Hur ofta i livet förbereder man orden och meningarna inför dem? Finns det någon som går och funderar på vad hans eller hennes ord till kassörskan i livsmedelsbutiken ska bli? Säkert. Jag brukar säga att mänskligheten rymmer allt. Allt finns. På gott och ont. Inom alla områden. Alla avarter man kan tänka sig, och till och med sånt man inte kan tänka sig. Det finns. 
Häromdagen skrev jag en kommentar till ett inlägg på Facebook och kommentaren innehöll bara några amerikanska stater. Hade jag tänkt ut dem i förväg? Nej, faktiskt inte. Jag bara skrev det jag tänkte just då. Men ibland händer det förstås att man kommer på eller får höra nåt riktigt roligt och bestämmer sig för att det här, det ska jag berätta omedelbart för X när vi ses i morgon.
Ibland blir det just så, men lika många gånger hinner X före och säger nåt som helt tar udden ur det man själv tänkt ut som inledning på konversationen.

Bild: Jörgen Auer
Undrar om jag under torsdagen tänker berätta för nån att den här bilden med björken vid en sjö togs vid Stjärnorps slott ut mot Roxen. Fast nu när jag har skrivit just det, så känns det dumt att säga exakt det samma till nån. Men det kanske är roligt? Jag får se. Den förste jag brukar möta om morgnarna är travtränaren Jesper Hedqvist. Så nu funderar jag på om jag i morn bitti när jag gått färdigt min morgonrunda och ser honom portionera ut hö till sina travhästar, om jag då ska säga: i går tog jag en bild på en björk vid Stjärnorps slott.
Vad svarar han då?
Eeeh, jaså, jaha, oj då. Eller tittar han bara på mig då och hummar lite? Hmm, hmm, ja, kul.
Och vad säger jag då? 
Ja-a.
Eller ska jag säga några amerikanska stater till honom? Bara så där rätt ut? 
Wyoming, Ohio, Vermont, South Dakota.
Vi känner inte varandra så där jättemycket. Men tänk om han hade som specialitet i skolan att rabbla amerikas förenta stater, då blir han ju jätteglad åt min inledning, ställer ifrån sig högaffeln och fyller på med Arkansas, Delaware, Kentucky, Virginia.
Vilka stater fortsätter jag med då?
Hm. Esteten inom mig säger att Wisconsin låter bra, men ändrar sig till Louisiana. Ändrar sig igen och bestämmer sig för Iowa. Iowa ska jag säga till honom. Det låter som ett bra namn på en kommande travstjärna: Iowa Star. Ja, det kan jag också säga. 
Och att det är en vacker morgon.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Du är kul du! Skrattar högt när jag läser. Skriver du bara här på bloggen? Och ser du hur många som läser? Jag kan inte låta bli att undra varför ingen kommenterar dina underbara inlägg.
Å så säger jag Minnesota ;-).
Anne på Tollstadvägen

Auer sa...

Tack! Jag har hört många säga att de inte kan eller vill kommentera för att de då först måste skapa ett googlekonto. Om jag fattat rätt - och det gör jag sällan.