Bild: Jörgen Auer
Nu frågar jag dig som läser här: är den här växten åkersenap? Jag vet inte och blir inte heller riktigt klok på appen Plantsnap som jag införskaffat. Den ger lite olika förslag på vad det kan vara, men jag tycker att inget av dem stämmer. Hur som helst är växten fin där den står längs en väg utanför Uppsala där jag varit ett par dagar och hälsat på barn och barnbarn. Ja, och svärson, också. Jag har inte glömt dig, Robert. Tack. I dag tog jag en 2 km-promenad bort till Fjälliden som fotbollsplanerna heter där Börje SK håller till. En fin anläggning med motionsspår i skogen. Medan barnbarnen var på fotbollsskola tog jag en runda i skogen. Det är väl bara 2,5 kilometer eller nåt, tänkte jag.
Bild: Jörgen Auer
Det fanns minst två spår att välja mellan. Troligen var det därför som jag valde att gå ett tredje. En så kallad Linnéstig. Det var ju fint, men på ett par ställen kunde man välja att gå åt höger eller vänster. Jag hade inte en aning exakt var jag befann mig och valde på. Malde på. Det var skönt i skogen. Tyst. Vid ett tillfälle tyckte jag mig höra något som tassade ett par meter till vänster om mig. Vad var det? Detta något tassade i nästa ögonblick på min högra sida. Var det en lo? Varg? Myror på jakt? Ingen aning.
Bild: Jörgen Auer
Det var nog precis då som den här skylten i skogen fångade min uppmärksamhet. Rejält.
VARNING! Riskområde för skjutbana. Vid olycka ring 112. Och jag till att börja hosta och röra mig så ljudligt jag kunde. Jag visslade och sjöng. Ovan där sjöng jag så ungträden böjde sig och bugade av tacksamhet för att det lät så vackert. Lövträden rasslade med löven och nickade med kronorna. Och några skott hördes aldrig. I alla fall inte från skjutbanan. En gång tyckte jag mig dock höra ett granskott gro genom mylla och tuvor och förundrades storligen över min goda hörsel. Kom då att erinra mig min gymnasietid i Norrköping (De Geer) och en fysiklektion där vi skulle kolla vår hörsel. Tre gånger påstod läraren som jag glömt namnet på att jag fuskade och omöjligen kunde ha hört det jag hörde för så högt frekvenstal kan inte en människa uppfatta. Jag hörde lika bra som en hund nämligen. Okej då.
Bild: Jörgen Auer
Min något udda Upplandsvandring tog slut när Linnéstigen bara upphörde vid en grusväg som jag misstänkte borde leda någonstans. Mycket riktigt. Som tur var kände jag igen en lada ett par hundra meter bort och förstod att jag befann mig inte långt från Börje skola. Säkert två kilometer från den väg jag egentligen borde gå för att komma "hem". Så jag traskade på. Gick nog sammanlagt en och en halv mil, gissar jag på. När det började plinga och järnvägsbommarna gick ner bakom mig vände jag mig om och såg Upptåget på väg mot Sala. Jäkla bra namn på ett tåg, eller hur? Eller är det så bra egentligen? Heter det så för att resenärerna aldrig kan vara säkra på vad som ska hända från gång till gång? Har ni tur blir det retur, ungefär.
Under bilfärden hem till Mantorp fick jag telefon i Enköping och missade därför avfarten mot Norrköping (väg 55) och fortsatte E20 mot Örebro. En sjujäkla omväg, men jag hade inget annat för mig just då än att köra bil så... Jag fortsatte, men svängde av mot Eskilstuna och Katrineholm i stället och väg 56. Hemkommen såg jag EM-fotbollen Ungern-Portugal och gillade vad jag såg av ungrarnas kämpande. De spelade liksom Sverige i går mot ett övermäktigt motstånd, men försökte i alla fall spela fotboll också och lyckades åtminstone passa varandra flera gånger. Tyvärr fick de ingen poäng med sig och kanske var det för att de inte maskade som svenskarna, utan försökte gå till anfall flera stycken ett par tre, fyra gånger.
Sånt kostar och Portugal vann med 3-0 till slut.
Nu ska jag titta på Frankrike-Tyskland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar