På cykel för barnens skull

Bild: Jörgen Auer

Nog för att jag har sett dem komma trampandes ute på vägarna, men jag har inte haft en aning om hur mycket pengar de samlat in till Barncancerfonden. Inte förrän nu, när jag av Roger Elebring får en broschyr i min hand om Team Rynkeby. Sedan starten 2002 i Danmark har de deltagande cyklisterna samlat in mer än en halv miljard svenska kronor, eller närmare bestämt 566 miljoner till Team Rynkebyfonden. 

Antalet deltagare har också vuxit, från 11 danska cyklister första året till 2 100 från åtta länder!

Broschyren jag får av Roger som själv är med och cyklar för Team Rynkeby - God morgon Linköping innehåller en rad upplysningar och berättar bland annat att den första resans cyklister beslutade sig för att cykla till Paris. Under färden samlade de in pengar och överskottet på 44 500 kronor skänktes till barncanceravdelningen på Odense Universitetssjukhus. När cyklandet fortsatte år efter år och blev en tradition var målet alltid att nå Paris, och att samla in så mycket pengar som möjligt till cancersjuka barn.

-Av förståeliga skäl blev det ingen cykling till Paris i år. Coronapandemin kom i vägen. Men vi ställde inte in, vi ställde om, säger Roger Elebring och berättar att Linköpingsteamet under en vecka i juli trampade 130 mil runt om i Östergötland.

I slutet av september kunde de 16 svenska lagen i projektet Team Rynkeby - God morgon lämna över en check på 37,7 miljoner till Barncancerfonden och sammanlagt har de svenska cyklisterna samlat in närmare 200 miljoner under de år som gått sedan starten 2002.  Bästa året hittills var 2018 då man lyckades samla in 41,1 miljoner.

Övriga deltagande länder är Norge, Finland, Färöarna, Island, Tyskland och Schweiz och de insamlade pengarna doneras till lokala partnerorganisationer i de enskilda länderna för att öronmärkas till olika forskningsprojekt. I Sverige kommer samtliga pengar Barncancerfonden till del.

Träning och insamling inför projektåret 2021 har påbörjats. Förhoppningen är att åter nå Paris.

-Det bör påpekas att ingen av cyklisterna sponsras med cyklar, utan dem betalar deltagarna själva, säger Roger Elebring.

Om du undrar över namnet Rynkeby så kommer det av att de första elva cyklisterna 2002 alla hade anknytning till det danska företaget Rynkeby Food A/S.

Vill du eller ditt företag hjälpa så kan du läsa mer på team-rynkeby.se, team-rynkeby.com/Linkedin, eller Facebook.com/teamrynkeby

Jörgen Auer 

Uppskattade gåvor o köp

Bild: Jörgen Auer

Jaha, nu ska vi se här. Vad var det nu jag samlat på mig i östgötabokväg på senaste tiden? Jo, vid köp eller gåva blev det den här samlingen, plus tre som jag redan hade. Det är ganska svårt att hålla reda på vad jag har och inte har i min digra samling som numera får anses som bibliotek, så det är lätt att jag köper på mig nåt jag redan har. Som nu senast med Tony Hagströms bok från 2006: Från bondby till municipalsamhälle", och "Vägvisare till naturen i Norrköping", Norrköpings kommun, 1993. Lite snopet när man kommer hem och "upptäcker" att de redan står i bokhyllorna. De två hittade jag på loppis i Motala, men eftersom två av böckerna jag köpte där var gratis (om man köper sju får man två gratis), så blev det inte så kostsamt. Inte ens hundra kronor för fem.

De fem är: Virvlande tankar av Harry Wallin, utgiven 1983, En ny gammal stad av Gunnar Elström (1999), S:t Anna och Gryt av Tord Kempe (1983), Krucifix-mästarna i Linköping av Andreas Lindblom (1976), och Norrköping, Staden vid Strömmen, utgiven av Norrköpings kommun (2002).

Men det är ju fler böcker på bilden?

Alldeles riktigt. De har jag fått. Så fungerar det nämligen när man är boksamlare som jag. Om jag nämner det så händer det ganska frekvent att den jag pratar med börjar titta bland sina böcker och erbjuder mig en eller flera som gåva. Och här har jag fått "Ångbåtsbiff och snickarglädje" (Bernt på Alnäs, 2019), "85 nyanser av Carina" (Carina Glennings tredje krönikesamling, 2016), "Med blicken på 1970-talets Linköping (Gunnar Elfström, 2018) samt helt nya "Baronen" (Anders Johnson, 2020).

Vilken skatt!

Besök hos Katrin Norling

Bild: Jörgen Auer

-Jag rider hela förmiddan, till halv tolv, sa Katrin Norling i telefon. Okej, sa jag. Då kommer jag vid elva så får jag titta på lite när du rider, svarade jag och berättade att jag ville skriva om henne för ett reportage i Corren. Ett reportage som publicerades i dag. Naturligtvis även på Corren.se

Ja-a, så jag åkte till Östra Tollstad och tittade. Hon red bästahästen Fernando Ukato på stubbåkern mellan barndomshemmet i Tollstad källgård och sin nuvarande bostad i Tollstad västerum. Fram och tillbaka. Trav och galopp. I den senare verkade de flyga fram över åkern.

Bild: Jörgen Auer

Fast för att jag skulle få till någon duglig bild på henne fick hon allt rida lite sakta förbi Västerum varifrån jag kunde höra hennes sambo Rikard Rentmeister prata med åtminstone en av sönerna, Neo, 7 och Algot, 5. Vem, kunde jag inte avgöra från min plats på stubbåkern.

Bild: Jörgen Auer

Vi funderade lite på när vi sågs första gången. Kanske var det sedan hon vunnit ponny-EM 1995. Inte före det i alla fall. Men sen har vi setts många gånger. På fälttävlan, men även på hoppning. Medan jag funderade på olika tävlingar vi setts på hann hon sadla av Fernando Ukato och även cykla! iväg med honom (den bilden missade jag).

Bild: Jörgen Auer

Tänk, vilket slit det är med hästar! Men, ett roligt slit, förstår jag efter många möten med hästfolk. 41-åriga Katrin är inget undantag. Hon har hästlivet i blodet. Intresset har gått i arv från mamma Mariette. Trots att Katrin har ett heltidsjobb som processingenjör på avloppsreningsverket och vattenverket i Mjölby kommun  och har familj hinner hon ändå rida och sköta tre hästar. Med viss hjälp av Mariette, ska sägas. I alla fall vad gäller in- och utsläpp och fodring. Men rider de tre killarna Fernando Ukato, Wincent af Tollstad och Hulliebullie gör Katrin. Vad som gör Katrin än mer unik är att hon utöver detta tävlar på elitnivå! Hon är så bra i fälttävlan att hon är landslagsaktuell och därmed även mycket väl kan få chansen att rida OS i Tokyo nästa år. Att hon har där att göra bevisade hon med all önskvärd tydlighet vid stora internationella tävlingar i Polen för nån vecka sedan där hon kom tvåa i fyrstjärnig klass.

Bild: Jörgen Auer

Hon hade önskat och planerat för fler internationella tävlingar under den minst sagt märkliga säsongen.

-Tyvärr finns det inga svenska tävlingar med den svårighetsgraden längre. Förr fanns ju Malmö och ännu tidigare även Duseborg i Gammakil. Nu ingen. Man måste utomlands för att tävla fyrstjärnigt.

Pandemin satte stopp för flera tävlingar utomlands. Antingen blev tävlingen inställd, eller så var gränsen stängd för svenska deltagare. 

-Det var så ovisst med gränserna. Jag hade annars planerat in en till tävling i Polen, en i Tyskland, en i Danmark och kanske någon mer beroende på hur det hade gått i tävlingarna.

Om förstahästen Fernando Ukato säger Katrin att han är näst intill perfekt och extremt lyhörd på henne, men att om hon fick önska nåt så skulle det vara att han var snabbare.

-Men man kan inte få allt. Dessutom är han ju bara tio år och lite orutinerad.

Fortfarande utvecklingsbar, alltså.

Jag säger det inte till henne, men jag tycker att hon ser vältränad ut själv. Kanske är det därför vi börjar prata träning och hon överraskar mig lite genom att vara löpare.

-Jag försöker springa tre dar i veckan. Jag gillar att röra på mig. Hemma tränar jag också lite. Armhävningar. Varje dag gör jag 15x2. Och sen är det en grupp på jobbet som börjat med tabata en dag i veckan. Där brukar jag också försöka vara med.

Jag försöker få henne att medge en viss mättnad på ridningen. Att det är för slitsamt. Tröttsamt. Uttröttande. Att hon väl ändå måste unna sig en vilodag i veckan? En dag i månaden?

-Aldrig.

Hästar är för henne, precis som för de flesta andra inom ridsporten, ett sätt att leva, en livsstil.. Visst är det slitsamt och visst får man sina törnar, ekonomiska som kroppsliga i form av skador, och djuren kan bli sjuka, skadade och måste avlivas. Men allt det uppvägs av samspelet djur, människa och glädjen över ett klarat hinder, en väl genomförd rörelse eller helt dressyrprogram, ett bra tävlingsresultat.

Katrin Norling har varit med på SM (och har vunnit guld), EM, VM (2002 och 2010) och OS (Hongkong 2008).

Nästa år kan hon vara svensk OS-deltagare i Tokyo.

Jörgen Auer

Corren 20 oktober 2020

En titt på Artscape Form

Bild: Jörgen Auer

Nog lägger man märke till de nya målningar i kolossalformat som pryder en och annan fasad i Östergötland nu efter Artscape Form, Den här fina väggen hittar man på Kråkrisvägen 5 i Motala. Konstnären bakom heter Charlie Granberg. När jag var där var det flera personer som stannade till för att titta och beundra målningen. "Så här och liknande borde fler väggar se ut", var ett vanligt tyckande.

Bild: Jörgen Auer

Det här är en annan vägg i centrala Motala, på Kungsgatan 4 där signaturen Pref utformat väggen.

Bild: Jörgen Auer

På Långbrottshallen i Åtvidaberg imponerar danska konstnären Frida Stiil Vium med den här målningen. Trevligt för dem som bor i närheten, men lite synd att en så fin målning inte får plats i centrum, tycker jag. Å andra sidan kan ju de som bor centralt eller på andra sidan "stan" få lite motion när de går hit för att beskåda verket.

Bild: Jörgen Auer

En detaljbild från Stiil Viums målning. Fantastiskt att kunna måla så med sprejburkar. Apropå det så är Artscape en ideell organisation som strävar efter att inspirera och göra konst tillgänglig för alla. Konstupplevelser bör inte begränsas till gallerier och museer, skriver artscape.se

Bild: Jörgen Auer

I Åtvidaberg finns också det här planket på Tilasbacken. Det är konstnären Julia Rio som lagt upp ramarna för hur verket ska se ut, men det är åtvidabergsbor som varit med och målat.

Bild: Jörgen Auer

På mässen i Åtvidaberg har Eelco skapat det här färggranna verket. "Kliv in i Eelcos kalejdoskopiska värld", skriver Artscape på Facebook.

 

Bild: Jörgen Auer

Från Åtvidaberg förflyttar jag mig till Mjölby och tittar på den här psykedeliska väggmålningen nära ICA. Det är Captain Kris som svarar för utformningen.

Bild: Jörgen Auer

Och så här ser det ut på gamla Kvarnen i Mjölby. Ett verk som kan beskådas av alla tågresenärer som passerar Mjölby och som är utfört av nederländska JDL, eller som hon heter Judith de Leeuw. 

Bild: Jörgen Auer

Så här imponerande ser JDL-målningen ut på lite närmare håll. Kanske behöver fler väggar målas i kommunen?

Bild: Jörgen Auer

På Klostergatan 39 i Linköping har den här väggen fått alldeles bedårande färgsättning i form av duvfjädrar. Konstnären bakom förvandlingen heter Adele Renault och kommer från Belgien.

Bild: Jörgen Auer

Stina Folkebrant gillar djur, förstår man av den samling som nu kan ses på Göran Dyks gata i centrala Linköping (tvärgata till S:t Larsgatan som anas i bakgrunden).

Bild: Jörgen Auer

Jag ska erkänna att jag tidigare bara kände till en av de här uppräknade konstnärerna. Det är Adrian Pettersson som i Artscapeprojektet medverkar med den här målningen på parkeringshuset Baggen i korsningen Kungsgatan/Klostergatan.

Bild: Jörgen Auer

Franske konstnären Astro hade strul med flyget till Sverige och kom inte hit förrän sista veckan på Artscape Form Östergötland. Men Astro hann färdigt och så här ser hans vägg ut. Det sägs att den finns på Vasavägen 13, men nog ser man väggen bra mycket bättre från Birgittagatan.

Bild: Jörgen Auer

En annan spektakulär vägg finns i Skäggetorp där Irene Lopez Leon från Spanien bjuder på fantastiska fåglar och blommor. Huset ligger intill Skäggetorp centrum och har nummer 14. Fara värt bara att man cyklar omkull eller krockar när man trampar förbi så här vackra väggar.

Bild: Jörgen Auer

Vad sägs om den här vackra fågeln?

Bild: Jörgen Auer

I Skäggetorp har allmänheten, precis som vid Bergahallen, bidragit till skapandet. Visst blir det lite roligare med färg och form och glada smil?

Bild: Jörgen Auer

Den här snygga fasaden finns på Götgatan i Linköping där spanska Anna Taratiel från Barcelona satt lite färg på Linköping med sina geometriska figurer. Det blir som en ny gata, nästan.

Bild: Jörgen Auer

På Snickaregatan i Linköping, nära korsningen med Ågatan, hittar man den här vita väggen där Vegan Flava nära nog har fått hela väggen att lyfta med fågeln.

Bild: Jörgen Auer

Captain Kris igen. Jajamen, det är han som målat på ett av höghusen i Berga. Det här har adressen Prästbolsgatan 21, men kan ses av alla som far förbi Berga på Vistvägen. 

Bild: Jörgen Auer

Och ja, det är färdigmålat nu.

Bild: Jörgen Auer

Slutligen: detta är Bergahallen i Linköping. Code 26 heter graffitikonstnären som skapat ett verk baserat på inskickade förslag.

Om gatukonstorganisationen Artscape och projektet Artscape Form kan även sägas att årets upplaga är den sjunde i ordningen, denna gång alltså i Östergötland. Projektet stöds av deltagande kommuner och Region Östergötland. Nytt för i år är att man som besökare/åskådare med sin smartphone eller padda kan interagera med några av muralmålningarna genom så kallad augmented reality.

 

Mellan Kisa och Vättern

Bild: Jörgen Auer

Ett ögonblick av hänförelse kan räcka. Inte för ett helt liv, men för en dag. Nu var det alls ingen dålig dag, denna 16 oktober 2020, tvärtom. Jag hade det riktigt bra. Fick dessutom glädjen att umgås med ett av mina barn och ett barnbarn. Vi delade någon timma av dagen. Pratade och skrattade. I skogen gick vi. Och överväldigades av naturens skönhet.
 

Bild: Jörgen Auer

Det gjorde den här katten också. Den är inte vår och jag har aldrig sett den tidigare, ändå följde den oss på hela promenaden genom skogen och inför utsikten la den sig platt på mage och bara stirrade. Om den njöt vet jag inte. Undrar vad den tänkte? Eller var den bara trött? När vi skildes åt vid utgångspunkten för promenaden hittade den genast några andra människor som den följde efter. Vi skrattade när de började gå samma runda som vi. Det orkar den där katten aldrig, sa vi. 

Bild: Jörgen Auer

Hösten är så fin. 

Bild: Jörgen Auer

Var det inte något märkligt väder i dag? Mest mulet, lite småregn, men inte så mycket sol, inte där jag var i alla fall och då rörde jag mig ändå över ganska stora områden. Från Kisa i söder, över Mantorp (bilden) på slätten och sen avslutade jag i väster vid Vättern. Ja, innan jag åkte hem till Mantorp igen. Guld hittade jag inte, men hämtade ut 2 850 kronor i Lottovinst.

Bild: Jörgen Auer

Vättern, ja. Jag var åter på Omberg. Mörkret kom. Även om det bara var tidig kväll kändes det som svart natt. Lite kusligt var det allt. Tänk om drottning Omma kom och tog mig. Fångade, menar jag. Däremot verkade ljuset vistas någonstans i Västergötland. Inte kan det vara roligare där?

Tolstoj och dukoborzerna

 I dag tittar jag tillbaka. I min blogg. Vad skrev jag om för tio år sen? Jo, bland tre inlägg den dagen fanns det här under rubriken "För hundra år sen", alltså 1910. Det handlar om den ryske författaren Leo Tolstoj som inte ville få Nobels fredspris 1910. 

Så han fick det aldrig. Inte heller fick han litteraturpriset, även om stora delar av kulturvärlden räknade honom som den kanske störste författaren genom alla tider. Tolstoj levde mellan 9 september 1828 och 20 november 1910. Det anses fortfarande som en mindre skandal att inte Tolstoj fick det första Nobelpriset i litteratur 1901, utan det gick då till franske poeten Sully Prudhomme.

Beträffande dochobortserna som det står om i den hundratioåriga texten så var det en stor sekt i Ryssland med många tusen anhängare. Namnet kommer av ryskans duchobortsi (förnekare). De förnekade Guds personlighet och världens skapelse, läser jag på wikipedia.org och de höll strängt på alla människors lika värde. De förkastade också allt våld och utmärkte sig för enkla seder, arbetsflit, hjälpsamhet och kärlek mot och till alla. De var pacifister, sprungna ur bondesamhället. Dukoborzerna förföljdes, misshandlades, torterades, fängslades (gruvarbete i Sibirien), förvisades.   

Förföljelserna var som värst på 1890-talet och Leo Tolstoj skrev om dem i brittiska The Times samt hjälpte dem genom att skapa möjlighet till utvandring. Åren kring sekelskiftet 1900 utvandrade 10 000 dukoborzer till Kanada. I dag beräknas deras ättlingar till 20 000 (källa: wikipedia.org)

Hur många ättlingarna verkar det finnas olika meningar om. thecanadianencyclopedia.ca räknar dem till 25 000, varav dock endast en tredjedel sägs vara aktiva i deras kulturella och religiösa särart.

Library and Archives Canada, bac-lac.gc.ca nämner antalet till någonstans mellan 30 000 och 50 000.

Tidningen The Globe and Mail med huvudkontor i Toronto, höjer siffran till 65 000, i en artikel på theglobeandmail.com från 2018, "Are Doukhobors dying out?" Där säger man  också att endast 2,290 av dessa håller fast vid sin religion och frågar sig om sekten riskerar att dö ut till år 2050.

Känner du till Teräsvirta?

Ur Allhems sportlexikon

När jag ändå har det ganska aktuellt så kan jag väl fortsätta. Häromdagen skrev jag om Tersztyánszky som nog varken hette Edmond eller von, däremot var förnamnet Ödön. Under honom i lexikonet står det Teräsvirta, Einari, och så hette verkligen den finske elitgymnasten och simhopparen, född 1914. Vad som av förklarliga skäl inte står i lexikonet är att han dog 1995 i Helsingfors.

Jag googlar om finländaren och hittar uppgifter på wikipedia, samt på Finlands arkitekturmuseums hemsida, mfa.fi, ty Teräsvirta utbildade sig till arkitekt och blev en mycket uppskattad och känd sådan i Finland. Från 1949 drev han egen firma och han ritade bland annat Marski hotell och Hotell Fiskartorpet (Kalastajatorppa) i Helsingfors, finska systembolaget Alko Oy AB:s lager- och kontorsbyggnad i Helsingfors, Simhallar och sporthallar i Imatra, Kotka, Hämeenlinna, Rajamäki och Kauniainen, han ritade offentliga byggnader och industri- och bostadshus, Helsingfors universitetsbibliotek och mycket mer. 1975 blev han professor i arkitektur.

Han var också reservofficer.

Hans idrottsliga gärning står det ju lite om i urklippet/bilden här ovan. Finsk mästare i simhopp 1931. Men han var ännu större som gymnast och räknas bland de allra bästa i Finland genom alla tider.  Teräsvirta deltog i tre OS, i Los Angeles 1936 tog han individuellt brons i räck och hade där samma poäng som landsmannen Heikki Savolainen, men lagledningen och gymnasterna enades om att den senare skulle få silverpengen. Den blott 18-årige Teräsvirta fick nöja sig med brons.

1936 i Berlin var han med i det finska lag som vann brons och den idrottsliga höjdpunkten nåddes när han ingick i det finska lag som vann guldmedalj i London 1948.