Jag och mindfulness

Bild: Jörgen Auer

Så fint Motala är. I dag besökte jag staden i ett par timmar, utan att dock vara i själva bebyggelsen mer än högst tio minuter, den tid det tar att köra igenom Motala två gånger.

 

Bild: Jörgen Auer

I stället höll jag mig vid Vättern. På Råssnäsudden, dit jag brukar åka lite då och då för att njuta av naturens skönhet. I dag blåste det ganska friskt från Vättern, men det var bara skönt. Varje gång jag är här går jag ner i varv - om nu det är möjligt eftersom jag normalt är ganska avslappnad och lugn inombords - och tar bara del av den synliga njutning som erbjuds. Häromdagen fick jag av goda vännen Maria för övrigt höra att det jag ägnat mig åt i flera år i fråga om tankar och upplevelse är just det som många kurser försöker lära ut. Då heter det mindfulness. Aha, sa jag.

Bild: Jörgen Auer

Titta på den här bilden. Vad ser du? Ett hotande oväder? Några moln? Tja, just ingenting? Eller ser du skönheten i färgkontrasterna? Jag ser det senare plus att det troligen regnar där borta som torde vara någonstans mellan Mjölby och Skänninge. Och regn behövs för grundvattnets skull.

Jag har en positiv och optimistisk syn på tillvaron. Har alltid längtat efter det inre lugnet och tror mig ha funnit det. Utöver det är jag nyfiken och vetgirig, motionsivrare och naturromantiker.

Lite marknad och EM

Bild: Jörgen Auer

Lördagen ägnades mycket åt en resa till Horn och marknaden där. Roligast med det besöket var att umgås med barn och barnbarn samt att träffa Maria Lindén Hjelte, Maria Landqvist och Claes Nilsson, alla med Corren som gemensam anledning att känna mig. Den förstnämnda som dock inte jobbat på Corren sedan 90-talet, sa sig också vara uppvuxen i närbelägna Blomsfors.

Ja, och så var stavningen på bilden ovan förstås rolig. Emellertid ska den som utfört den inte känna sig allt för okunnig eller ledsen, för man kan ju omöjligen missförstå vad som menas. En sak att notera och som arrangörerna måste ändra på till nästa år är att swishnumret borde stå på den här skylten. Då hade bilkön ringlat bra mycket snabbare.

 

Bild: Jörgen Auer

Människor är bra märkliga. Som det här att trängas och stå i halvtimmes kö för att få fika. Så dumt när det fanns fika utan köer hos kyrkan i församlingshemmet. Förutom den fikan (kaffe, plus smörgås och två kakor för 40 kronor) kom jag hem med två östgötska böcker, vilka dock kostade mig 140 kronor. Dyrt, tycker jag som kan åka till återvinningen i Motala och köpa motsvarande böcker för 10-30 kronor styck. Således är jag också att betrakta som märklig.

                                     

Bild: Jörgen Auer

Sen åkte jag hem och gick några varv i travspåret på Uljebergs säteri som förberedelse inför Sveriges möte med Nederländerna i fotbolls-EM. 

Vad tyckte jag då om matchen? Hm. Jo, att svenskorna som utropat sig själva till guldfavoriter        borde ha gjort fler mål än det Jonna Andersson prickade in efter Kosovare Asllanis eleganta förspel, men så många riktigt vassa avslut skapades inte. Och varför byttes Andersson ut vid det svenska trippelbytet? Hon hade ju varit en av de allra bästa svenskorna och inkommande Johanna Rytting Kaneryd spelade ju på högerkanten varvid Hanna Glas flyttades över till Jonnas plats till vänster. Hade det inte varit naturligare att Glas bytts ut?

Men Mjölbys stolthet Jonna Andersson kanske var trött efter mycket spring och bra jobb?

Bäst i svenska laget var Kosovare Asllani som var lite överallt på planen och som dessutom lyckades med tunnlar och verkade snabb i benen. Men en tröjdragning som hon gjorde sig skyldig till var onödig, enligt mitt tycke.

På min födelsedag

Bild: Jörgen Auer

Jag firade min födelsedag i onsdags i Bäckhult. Det var skönt, och faktiskt riktigt trevligt väder. Inte för varmt, inte för kallt. Lagom. Barnen, Rebecka, Pernilla och Martin var där, liksom barnbarnen. Vera 12, gjorde en jordgubbstårta, svärsonen Robert, 46, stekte hamburgare. Jag fick tre kortärmsskjortor, precis som jag önskat. Och naturen var som vanligt underbar.  

 

Bild: Jörgen Auer

Den här snygga skogsnätfjärilen fladdrade omkring över gräs och buskar, såg sig noga omkring helt enkelt, innan den besökte en läcker åkervädd som bara stod där och väntade på att bli uppvaktad.

Bild: Jörgen Auer

På tal om uppvaktning, nog var det väl en sådan, om inte mer, som de här två hagtornsfjärilarna ägnade sig åt. På min födelsedag och allting. Jo jo, det var en snygg present.

Bild: Jörgen Auer

Åkervädden var det inte bara skogsnätfjärilen som var intresserad av. Nej, nej, långt fler. För sexfläckig bastardsvärmare är en sådan växt tydligen något av det godaste som finns. Om jag räknat rätt så var det fem stycken sådana bastarder på denna enda åkervädd. Jag undrar om de kan kommunicera med varandra på något för oss ohörbart sätt, skogsnätfjäril och sexfläckig bastardsvärmare? Jag ser dem nämligen ofta tillsammans. Dock aldrig att de flyger iväg tillsammans och fladdrar bort mot horisonten och solnedgången. Nej, det är bara på blomman de besöker som de verkar gilla varandra. 

Jag gillar alla och tackar för all uppvaktning, både i levande livet och den som kommer via Facebook, sms, Messengermeddelanden och telefonsamtal. Nämnde jag förresten att jag fick en korsordstidning av barnbarnen och trisslotter av Robert? 

Jag gick med vinst - 90 kronor. Det blir tre nya trisslotter och storvinst. Tror jag. Nej, hoppas.

Rundtur till Breven och Bo

Bild: Jörgen Auer

Tänk så fint Sverige är. Och så glad man blir när man ser något utöver det vanliga. Som de här linfälten i Sörmland, inte så långt från Högsjö. När de dök upp i synfältet var jag någon sekund eller två övertygad om att det var vatten. Men icke.

Bild :Christina Auer

Vad gjorde jag där? Jo, jag gästade bror Crister och svägerskan Christina i helgen (tack för logi, mat och dricka) och de tog mig med på en lååång rundtur som innebar att vi åkte i länsgränstrakterna i såväl Södermanlands som Örebro län, ja vi var inne i norra Östergötland också.

Bild: Jörgen Auer

Ett av målen för färden var bruksorten Brevens Bruk, med en lång brukshistoria bakom sig och nu i fint välbevarat och nära nog i ursprungligt skick. Om Brevens Bruk kan man läsa mycket, mycket mera på ortens informativa hemsida brevens.se. Namnet Breven har ingenting med brev att göra, inte ens med posten, utan betyder bred mosse. Byn har medeltida anor, i alla falls finns Brevens gård omtalad redan på 1300-talet.

Bild: Jörgen Auer

Visst är det bruket som är mest känt här, men midsommarfirandet har också blivit berömt och välbesökt. Även nu några veckor efter midsommar kan man se den ståtliga midsommarstången och resterna av de sju säregna och vackra blomsterkransar som pryder den.

Bild: Jörgen Auer

Jag har tyvärr aldrig sett kransarna i full blomning, men anar att de är otroligt vackra och sevärda.

Bild: Jörgen Auer

Vid vårt besök syntes inte några andra turister till, vilket gjorde vår promenad i den historiska byn till en väldigt rofylld och behaglig rundtur. Vattnet heter Brevensån. 

Bild: Jörgen Auer

Den som inte är så historiskt intresserad kan ändå finna njutning för ögat och själen i Brevens Bruk.

Bild: Jörgen Auer

Samtidigt är Brevens Bruk så mycket historia att man ser och går förbi så mycket brukshistoria att man nästa inte kan förbise den eller komma undan. Och varför skulle någon vilja det? Man passerar masugnar och rostugnar och anar att här har varit massor av liv och rörelse. Även en herrgård och en kyrka med kyrkogård vandrar man förbi. De flesta byggnaderna är från mitten av 1800-talet, kyrkan från 1840-talet. Men bruket har äldre anor än så. Redan 1676 fick Claes Rålamb tillstånd att starta ett järnbruk och anlade då bland annat en stångjärnshammare.

 

Bild: Jörgen Auer

Bild: Jörgen Auer

Under 1930-talet målades alla byggnader om från ursprungligt rosa till dagens ockragula variant.

Stora delar av byn är förklarade som byggnadsminne.

Bild: Jörgen Auer

Den vackra kyrkan i Brevens Bruk byggdes på 1840-taet och fick under en tid även tjänstgöra som skola innan en ny skola togs i bruk på 1870-talet.

Bild: Christina Auer

Från Brevens Bruk gick färden vidare till nästa utflyktsmål - Boo, där vi stannade vid den gamla träkyrkan men också vid gamla skolan (bilden) där Boo Hembygdsförening huserar sedan 1985. Skola var det i samma byggnad mellan 1851 och 1953. Där åt vi medhavda smörgåsar, men köpte också fika av hembygdsföreningens trevliga medlemmar och satt en stund på uteserveringen och njöt av lugnet.

Bild: Christina Auer

Vi besökte också hembygdsföreningens trevliga museum med en mängd gamla bruksföremål. Jag försökte prata med den här knypplerskan, men hon hade ingenting att berätta. Men hon knypplade fint. Roligt var att vi kunde hjälpa till med att ta reda på vad en täljkäring är. Museet har av någon fått en sådan bänk, men visste inte riktigt vad den användes till. Det tog vi reda på genom en sökning på nätet, och med rätt stavning.

Så vad är en täljkäring då?

Jo, enligt Bohusläns Härads- och sockennamn är det en inrättning för att hålla fast grangrenar när man klyver dem till gjordar för korgar, fiskeredskap och annat. Sajten fredda-o-ac.se berättar att man satt gränsle över "kärringen" (bänken) och spände fast grangrenen, eller som det står: föremålet. Sen gällde det att med ena foten trycka mot den undre kläppen. enligt samma sajt var den idealisk för att tillverka ekrar till trähjul.

Bild: Jörgen Auer

Efter besöket i Boo var vi trötta och åkte hem till Crister och Christina. Men vi tog en omväg över Regna och Hävla. I närheten av Boo konstaterade vi att GPS:en var rolig att titta på. Vi fick för oss att här bodde en Bo Lindhult och strax därefter en Bo Djursnäs. Men den visade naturligtvis bara att vi passerade gårdarna Lindhult och Djursnäs i Bo socken, eller Bo distrikt som numera ingår i Hallsbergs kommun i Örebro län.

Just det: jag glömde köpa en sak på hembygdsgården. En Boo-häst. Alltså måste jag tillbaka. Snart. 

Jag gick några steg

Bild: Jörgen Auer

 Jag brukar räkna mina steg. Går och går. Ofta för att få tiden att gå. Under den tiden är jag ganska flitig med mobilkameran. Här är några typiska sådana iakttagelser. Vi kan kalla dem syner. Den första är en precision av något betydligt större och som jag ser så gott som varje dag.

Det är ett stycke av den vackra allé som finns längs vägen vid Uljebergs säteri. Mer exakt är det alldeles innan det blir allé och enkom har fullvuxna träd på ena sidan vägen. Jag försöker alltid vara vaksam, alltid blicka ut mot slätten, och ser bild för bild ta form mellan träden, ungefär på samma sätt som en kamera gör: klick, klick, klick.

Bild: Jörgen Auer

I dag fascinerades jag av vinden som kom ifrån slätten väster om vägen och smekte såväl mig som gräset och blommorna på andra sidan. De lät sig villigt följa med i den böljande dansen och nog kändes det som om att de trivdes. Annars skulle de väl inte ha slagit rot där, tänkte jag och njöt av både vind, sol och tanken på att växtligheten roade sig och hade det bra. Väddklinten log, tycktes det mig.

Bild: Jörgen Auer

Så många kålfjärilar på en och samma gång som i dag har jag aldrig sett tidigare. Det kryllade av dem. Nog var det en samling på ett hundratal som hade någonting för sig på travträningsbanan på Uljeberg. Men naturligtvis hade jag inte en chans att få alla på bild samtidigt. De är ju fjärilar och fladdrade omkring på sitt till synes planlösa vis. Men när inte jag störde dem ville samtliga landa på marken och ta för sig av den torkade hästspillning som fanns där. Eller satte de sig där av annan anledning? I så fall vilken? 

Hur många steg går jag då? Ja, minst 10 000 om dagen, vilket i mitt fall blir nära nog exakt sju kilometer. Emellanåt går jag 20 000 - och jag har gått mer.

Tjänar alla dessa steg och kilometer något till? Lever jag längre för det? Njae, kanske inte, men jag mår bra av dem och känner mig stark och längs vägar och stigar jag går finns så mycket vackert att hälften nog vore tillräckligt. Men jag vill se mer!  

Föll i Mölkky

Satana perkele.

Jag hade inte min bästa dag i det roliga finska spelet Mölkky utan tappade flera gånger såväl koncentration som kastpinne. 

Som tur var så avbröts pågående match för lunch och glömdes sedan bort.

Hade Mölkky funnits med på SM-veckan i Linköping hade jag försökt att kvala in. 

Fast spelet borde passa erfarna boulespelare bäst, de som är experter på att krocka de andra små stålkloten. För spelet går ut på att räkna ihop poängen för de käglor man slår ned. Får man ned endast en i ett kast så noteras man för den poäng som står på den omkullslagna käglan. Råkar man slå ned två eller fler av de tolv källorna så räknas antalet käglor som slås ned.

Först till poängsumman 50 vinner. Men, och här kommer en varning, ta inte ut något i förskott om du ligger i ledning och har 50 inom räckhåll - man måste nämligen få summan 50 exakt. Står man t ex på 42 och bara har åtta poäng kvar, men får ner endast en kägla som, låt oss säga är en nia, ja då får du ju 51 och räknas som "tjock" i spelet och straffas för det med att tvingas starta om från 25 poäng. Då försämrar man sina segerchanser betydligt.

Å andra sidan: varför måste man vinna? Räcker det inte med att delta och vara glad över sällskapsspelets sociala funktion?

Nej. 

 

Njutbart vid marmorbruket

Bild: Jörgen Auer

Vilken trevlig och intressant dag det har varit. Det kan jag tacka värdfolket för, makarna Eijvon och Hans-Jörgen Sundli. De tog inte minst med mig till Oscarshällsbacken och restaurangen och den därstädes varande utsikten över Bråviken. 

Bild: Jörgen Auer

De tog också med mig till naturreservatet Marmorbruket som jag skam till sägandes aldrig tidigare har besökt. Men nu är premiären avklarad och repriserna lär bli många. Så fint är det där. 

Bild: Jörgen Auer

Inte minst njöt och imponerades jag av den härliga strandpromenaden invid Bråviken som har nära nog lite utlandskänsla över sig. I alla fall en solig dag som i dag. Hade det varit palmer så kunde jag ha svurit på att jag befann mig i södra Frankrike eller Spanien.

Bild: Jörgen Auer

Och uppifrån! Vilken utsikt. Alldeles fantastisk. Och lite kittlande från utsiktsplatsen Tittut, likaså när man ska förflytta sig på någon av stigarna och hamnar invid avgrundens rand. Hualigen.

Bild: Jörgen Auer

Jag hade inte en aning om att det bor folk här. Men så är det och de bor sannerligen bra. Tror jag. Fint ligger husen och bostäderna hur som helst.

Bild: Jörgen Auer

Sa jag att utsikten uppifrån berget är fantastisk? Ja, det gjorde jag. Men kan säga det igen. Och igen. Uppe på berget finns också ett museum över Marmorbrukets historia (från ca 1675 till avvecklingen 1975) och ett besök där sätter lätt fantasin i rörelse. Vilket liv det måste ha varit när det jobbades för fullt här, säg på 1700-talet. Släggor, hackor, mejslar, kilar och sågar förde ett förskräckligt oväsen till ackompanjemang av rullande stenar och stenpartier. Det gnisslade och gnällde,mullrade och bullrade,  slip- och polermaskiner tjöt och brölade, fräste i kontakten med stenen, mansröster som ropade till varandra, skrek ut order och stönade under det tunga arbetet, hästar som pustade och frustade uppför backen med tunga vagnslass som dignade under tyngden av den vackra och grönskimrande Kolmårdsmarmorn. 

Exempel på föremål av marmor finns det för övrigt gott om på museet. Dessutom bilder på en massa arbetare utan skyddsutrustning. Hörselskydd? Vad är det?

Bild: Jörgen Auer

Från marmorbruket gick vår färd vidare till ödekyrkan och kyrkogården i Krokek. Visserligen brann kyrkan redan 1889, men här har man sommartid fortfarande gudstjänster. Här fanns för nära 1000 år sen ett kloster, på Magnus Ladulås tid. Vårfruklostret tillhörde franciskanerorden, men efter reformationen upphörde klostret. I stället byggdes ett mindre kapell som i slutet av 1500-talet ersattes av Gunillakyrkan som sedan revs 1747 och ersattes av Kung Fredriks kyrka, den stenkyrka vi nu ser resterna av. 

Källa: kyrkokartan.se

Bild: Jörgen Auer

Eftersom vi nu befann oss i Sörmland så kändes det helt naturligt att se alla vita näckrosor (Sörmlands landskapsblomma) i en vik av Virlången som ligger i såväl Katrineholms som Nyköpings kommun. Vi rastade vid sjön och njöt av stillheten och rofylldheten. Två killar gav sig ut i båt och fiskade. Jag googlade och fann att sjön har gott om abborre, björkna, braxen och gers (Wikipedia).

Bild: Jörgen Auer

Hemkommen gick jag en promenad. Satt sedan bara och vilade på min lilla stenveranda i den tryckande värmen. Åska på gång? Åkte därefter och handlade sent på Citygross (kl 21) och på väg hem fick jag stanna vid Circle K för att solen just sänkte sig ned mellan tvenne små träddungar längre bort mot Mörby till. 

Det var så vackert.