Bild: Jörgen Auer
Marsfredag i Drögen. Det är eftermiddag. Solen kommer bakom lilla udden och kastar sina strålar i vassen. Värmer vassen som har stått i skugga hela långa dagen.
Bild: Jörgen Auer
Några meter utanför vassen ser vattnet annorlunda ut. Är det ett fiskstim? Nej. Det är ett isflak, tunt som flarn och förmodligen bildat i Mörkviken under föregående natts minusgrader. Nu flyter det sakta mot sin undergång. Hur lång tid har det kvar? En timme? Två? Eller överlever det och växer till sig under natten till lördag? Kanske.
Bild: Jörgen Auer
300 meter från isflarnet vräker solen in över Bäckhults sjönära delar där björkarna står och speglar sig som skulle de bort på fest. Möjligen på Bockön som verkar vara det de också tittar på.
Bild: Jörgen Auer
Och en boj vet varken ut eller in. Än mindre upp och ned. Men lysande röd är den.
Bild: Jörgen Auer
Molntussarna dansar i himmelsblå sal och en stege är rest för oss andra som vill dansa. Ska vi?
Bild: Jörgen Auer
Nej, vi ska hem. Vill hem innan mörkret. Redan nu vid 17-tiden spatserar två rådjur långsamt över vägen vid Breddarp och ytterligare två vid Hässlehylta. Och intill vägen betar fyra stycken i allsköns ro nära Häggebo och korsningen Kävarp-Åsarp. Hem, hem.
Bild: Jörgen Auer
Solen är mäktig. Den rår inte Coronaviruset på. Å andra sidan rår nog inte solen på viruset, heller. För det är väl varmare i Italien och Spanien än här?
2 kommentarer:
Fina ord, fina bilder i en svår tid, befriande att kunna gå in här och kunna se och läsa om annat än viruset! //Maria
Tack, MariaG. Jag tror på allvar att naturen kan hjälpa oss. I alla fall att uthärda isoleringen. Det finns även en läkande kraft i estetiska betraktelser som vi borde ta bättre vara på. Den är en inte tillräckligt ordinerad och utnyttjad medicin. Bara så lite som att titta på en bild kan skänka glädje och hopp.
Och få tiden att gå.
Skicka en kommentar