Med Lotus i skogen

Bild: Jörgen Auer

Aldrig tidigare har jag ropat Lotus så många gånger som i dag. Inte heller har jag tidigare visslat så mycket i skogen som i dag. Anledning: en bortsprungen hund.
En snäll hund av rasen schapendoes var på midsommarbesök i Bäckhults trakter. Den fick upp spår av vilt och satte iväg. Ägarna letade men hittade honom inte. Jag som känner skogen ganska väl gick då ut för att hjälpa till i sökandet. Och det var då jag fick anledning ropa Lotus i skogen. Samt vissla.
Jag visslade vid kärren, jag visslade vid riset, vid bergen, blommorna, snåren, stenarna, mossorna, blåbärsriset, lingonen, till höger och vänster. Jag visslade så jag fick blåsor i munnen.
Loootuuss! Loootuuss. Fåglar for skrämda upp ur ormbunkarna, rådjur fick eld i baken, en ekorre skyndade sig vidare till nästa gran, Loootuuss! Lotus. Kom får du vatten. Kom då.
Jag slog med högerhanden på högerlårets utsida, så har jag sett många hundägare göra. Loootuuss! Kom då, gubben. Kom då. Men ingen Lotus. Jag gick en kilometer genom den risigaste av skogar. Jag gick två. Tre.
Efter en och en halv timme i skogen och hundra Lotusrop vände jag hemåt i en bågformad rörelse. Nästan hemma möter jag en bil med hundägarna. De stannade och berättade att Lotus hade kommit till rätta. Precis där jag hade gått. Kanske såg han mig men gav sig inte till känna eftersom han aldrig träffat mig tidigare.
- Så bra, sa jag. Men har ni honom i bilen så vill jag gärna se hur han ser ut.
Det fick jag. Han satt i en bur baktill i bilen. Buren öppnades och vi hälsade på varandra.
- Doktor Livingstone I presume? kunde jag ha sagt. Men det blev:
- Hejsan Lotus, ja-a, hej du. Ja, hejsan. Vill du ha lite vatten?
Det ville han.