Man måste ha tro
Kinesen i mig vaknade och gjorde som de andra människorna i parken, hoppade upp i hängställningen och så bar det iväg i armstyrkeredskapet. Det gick bra en gång, två gånger, till och med tre, men redan på fjärde bytet missade vänsterhanden greppet och jag föll. Dock inte länge, jag var ju bara en decimeter över jorden så fötterna tog strax mark. Men en man som betraktat mina förehavanden nickade ändå uppskattande och log innan han svingade sig upp och visade hur man skulle göra. Med lätthet skiftade han arm och svingade sig som en apa genom klätterställningen.
Det var i Temple of heaven, den stora oasen i Peking (Beijing), som det gick upp för mig varför kineserna är så bra i idrott, särskilt gymnastik. Det är för att de har träningen med sig i blodet redan från fosterstadiet. För här tränar hela familjen tillsammans på söndagarna. Både barn och föräldrar leker i redskapen -- de gör arm- och rygghävningar, de sparkar med benen i benstyrkeredskapen, de hoppar upp i räck och hänger på raka armar och ser ut som elitgymnaster allihop. Och de är glada eftersom de får vara tillsammans.
Hemkommen till lilla Mantorp skämdes jag lite för att jag tränat så lite under en vecka i Kina och mest ägnat mig åt mat och dryck och bestämde mig för att springa en runda. Det bar åt skogen.
Jag hade dåligt flås. Joggade visserligen 400 meter ner till skogen, men bestämde redan där att i första backen (och värsta - av kollega Mildaeus en gång kallad för berg) fick det bli gång. Så jag gick uppför. Mötte två frågvisa pojkar.
Springer du, frågade den ene.
Ja, fast väldigt sakta.
Varför springer du inte åt andra hållet då, frågade den andre.
För att jag alltid har sprungit åt det här hållet.
Men du går ju?
Sant. Jag berättade att jag hade varit bortrest till Kina och ätit för mycket där.
Åt du med pinnar?
Ja.
Var det svårt?
Ja-a först, men det blev lättare.
Det är nog samma sak om du börjar springa nu, först är det lite svårt, men sen blir det lättare och på slutet går det jättefort. Man måste tro att det ska gå bra.
Pojken hade förstås rätt. Träningen i sig är jättebra, men utan positivt tänkande funkar det inte. Inte ens i Kina.
(Den här texten finns även i fredagens Östgöta Correspondenten samt även på corren.se/sport)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar