Bild: Jörgen Auer
Nej, nu har det fått regna ett dygn. Nu kan det räcka. Fram med solskenet igen. Mer moln än så här ska det inte vara. Så här var det i slutet på förra veckan. Jag njöt.
Bild: Jörgen Auer
Plötsligt såg jag två hästar. De hade sökt sig till lite svalka under en eks skyddande krona. Jag tyckte de var så vackra och hela bilden i det skogiga landskapet, och hagen, grusvägen, lugnet fyllde mig med en sådan förnöjsamhet att jag nära nog skämdes. Får man må så här bra?
Bild: Jörgen Auer
Och vad tänkte hästarna? De följde mig med blicken, de lyssnade, de väntade. Väntade på vad jag skulle göra. Om jag skulle göra någonting.
Bild: Jörgen Auer
Det gjorde jag inte. Inte mer än att jag fotade dem, frågade hur de mådde och önskade dem trevlig sommar. De rörde inte en min. Bara tittade på mig och fortsatte följa min vandring förbi dem. Jag funderade ett tag på hur det skulle vara och hur de skulle reagera om jag gick in och ställde mig mellan dem. Undrar om de skulle tillåta det och om jag kanske skulle komma på hemligheten i deras liv. Den där hemligheten som avslöjar hur de bär sig åt för att se så vackra ut och hur det känns att vara just en häst. Nästa gång jag har vägarna förbi tror jag att jag tar plats hos dem. Fast jag får ju fråga ägaren om lov först, förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar