Bild: Jörgen Auer
Fan, så dimmigt det är, muttrade jag besviket för mig själv i morse. Besviket för att man sagt mig att det skulle vara så fint väder under fredagen. Men det var ju småkallt när jag gick ut och jag fick dra upp jackans dragkedja. Fuktigt var det också i dimman. Och inte mycket att se. Eller var det?
Jo, men visst var det väl. Den där aningen, som tände hoppet, när solen plötsligt skymtade till där bakom de tunna träden ute på åkern och den väldeliga dimbarriären. Jag stannade. Beundrade sceneriet. Log. Njöt. Tog fram mobilen. Jag ville fota. Det var så vackert och trolskt. Så underbart. Finns det på riktigt, eller tittar jag på en film? Ensam var jag också och det kändes just där och då som om jag var den ende som kunde se det jag såg. Hur länge till dröjer det innan solen vräker undan dimridån och tar över dagens dirigentpinne? En timme?
Nja, det dröjde nog två. Men sen blev det ju en fantastisk dag. Det lär det bli även i morgon. Även då tänker jag vara med från början. Om jag får.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar