Korna ger mig minnen

Bild: Jörgen Auer

Så mycket man minns ibland för nästan ingenting. Jag menar att tänk så lite det behövs för att barndomsminnen ska börja poppa upp ur sina gömmor. Ibland räcker det med några kor på en äng. Jag ser plötsligt vägar och gårdar från 50-talet dyka upp för mina ögon, eller inne i dem. Troligen är det väl för att det blir allt mer sällsynt med kor i hagarna. När jag var barn fanns de överallt. Ja, inte i städerna förstås - vi bor ju inte i Indien - men ute på landsbygden fanns det kor på alla gårdar förr och då var lantbrukare ett av de vanligaste yrkena. I dag ser man dem nästan bara i Bonde söker fru på teve.

Bilden av djuren här lockar fram så mycket annat från min barndom också. Det kommer som sjok av bilder ur mitt inre. Som små filmer. Eller enstaka bilder efter varandra och inte alls sammankopplade mer än att de fanns i min barndom. Jag åker släde. Då är det förstås vinter. Påpälsad är jag. Nej, det är en pläd. Och nån slags fäll. Björnskinn? Till kyrkan ska vi. Styrstad utanför Norrköping. Hästen drar. Snön yr kring hovar och ben och lite snö letar sig till och med in i släden och kyler, kittlar min kind. Jag skrattar. Plötsligt sitter jag på en trappa och det är mitt i sommaren. En tax kommer trippandes på taxars vis över grusgången. Ruff, ropar jag. Kom! Och hunden kommer. Den lyder mig. Det är min. Eller vår. 

Vår ja, nästa bild är i vårens tid. Mars eller april. Det töar. Vi leker ute. Det är lerigt på Bjällbrunna. Klafs, klafs säger stövlarna och de blå galonbyxorna har blivit gråbruna av jord och lera. En häst stegrar sig. Å, det är många hästar. Tjocka är de. Kraftiga. Ardenner. En bil kommer. Och högt uppe i det blå är ett flygplan på väg in för landning på Kungsängen.

Så flyttar vi. Fast själva flytten minns jag inget av. Däremot var vi bor nu. Ljura. Albrektsvägen. Huset är stort. Jag är liten. Ska fylla sex i sommar. Här har jag flera kompisar. Vi leker cowboys och indianer, vi åker skridsko och spelar hockey, vi spelar fotboll. Allt flyter ihop och flera år är som en enda bild. Det är en glad tid, jag skrattar. 

Så börjar jag skolan. Det är också som en enda bild. En glad bild. Inte för att jag är särskilt duktig i skolan, men jag trivs där. Jag är bra i idrott. Gör mål. Springer fort. Åker snabbt. Fast inte skidor. Där har jag problem och svär. På somrarna har vi sommarlov. Då hyr mina föräldrar en stuga eller torp någonstans. Ibland för två somrar i rad. Då badar vi, spelar badminton, fotboll, kastar pil och går skogspromenader. Varje sommar, var vi än hyr stuga, ser jag massor av kor på ängen. Ibland går de på rad, ibland springer de ett stycke. När de råmar härmar jag dem.

Och vi går till bondgården och handlar mjölk. I handen bär jag en mjölkkanna i rostfritt.