Minne från Södra Promenaden

Bild: Jörgen Auer

Promenaderna i Norrköping lockar alltid fram det bästa i mig. Glädje och varma tankar på nära och kära. Varför? Jo, antagligen för att min far och jag brukade promenera med familjens mellanpudel Chico här, under min tonårstid. Pappa har varit borta sedan 1989 och det är ännu längre sedan vi gick här tillsammans. Men det betydde uppenbarligen något för mig eftersom jag minns det så väl. En långpromenad med pappa var något speciellt. För vi gick inte särskilt ofta. Ett par gånger om året, kanske. Inte mer. Vi talade om livet. Yrkesval och så. Hur viktigt det var att sköta skolan, att motionera och sköta kroppen, vi pratade om svensk tennis och om Örgryte, hans favoritlag i fotboll som han inte följde men höll ögonen på i alla fall genom resultaten i NT och möjligen Sportspegeln i tv.

Jag minns att han en gång nämnde Sven Rydell, Öisare och landslagsman på 1920-talet som något alldeles extra. Gunnar Gren gillade han också, liksom även Agne Simonsson och Rune Börjesson. Det var också pappa som tog med mig på min första allsvenska fotbollsmatch. Jag var sju år. Norrköpings Idrottspark var platsen och på planen spelade IFK Norrköping och mötte förstås Örgryte. Vilket måste vara ett felaktigt minne eftersom ÖIS inte gick upp i allsvenskan förrän 1958.
Nåväl, hur matchen vi såg tillsammans slutade har jag inte en aning om, men jag hittade två läskedrycksflaskor under läktaren. Och en gång ropade pappa högt: heja, Örgryte! Jag tyckte att det hördes alldeles för högt, det rungade över hela Parken, tyckte jag och kanske hördes han rop ända hem till Ljura. Och jag blev lite rädd. 

Det minns jag nu när jag går i Södra Promenaden och ler.