Det blev lite fel i Corren i dag. Eller rättare sagt ganska mycket.
För det är inte Susanne Hasselqvist som är ett vårtecken på sista sidan del C. Det är jag. Det var jag som hade skrivit artikeln. Men kanske tyckte redigeraren att Susannes vackra nuna helt enkelt passade bättre som vårtecken än jag?
Jaja, så här lyder MIN text.
Jag är ett vårtecken
I tre veckor har jag nu varit på jakt efter våren, utan att riktigt ha funnit den. Ändå har jag vänt på stenar i såväl Trehörna som Ulrika, "oänt Ooxen ount", synat vägdiken mellan Ödeshög och Valdemarsvik, och lyssnat mig blå efter lärkan från Motala till Åtvidaberg.
Avundsjukt har jag konstaterat att många andra vårletare sett än det ena, än det andra och hört både ditten och datten. Till och med blåsippor och huggormar (ingen har hört blåsippan, men den har luktats). Dock har jag sett isen gå upp vid Lindevad utanför Skänninge och det är ju ändå ett tecken på att något är i görningen. Inte att just jag sett detta, men att isen inte vill vara med längre. Fast om någon sett mig vara ute och leta efter våren så är ju detta också ett slags vårtecken. Aha, det är någon från Corren som letar efter vårtecken, då är nog våren snart här. Alltså är jag ett vårtecken.
Så blev det onsdag. Då såg jag tussilago. En, två, tio, tjugo. De stod i klungor och diskuterade hur de skulle göra för att växa sig allt gulare och tjocka så att alla människor som ser dem ska stanna och plocka dem. Tussilago vill bli plockade. Det skrev jag om en vinter redan i femte klass och fick läsa upp för hela klassen. Jag var ett vårtecken redan då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar