söndag 5 december 2021

Plötsligt såg han sig som pojke

Bild: Jörgen Auer

Han satt vid fönstret och tittade ut. Det var den femte december och sex, sju grader kallt. Solen var på nedgång. Ett tunt, vitt täcke låg kvar efter det senaste snöfallet för någon dag sedan. Han mindes faktiskt inte när det snöade. Det måste ha varit på natten, eller kanske när han var i Stockholm 1 december?
Plötsligt fick han syn på sig själv komma gående där ute. Han var bara en liten pojke i tioårsåldern. Han hade en röd mössa på sig och gick med ett par skridskor slängda över ena axeln på den senapsgula vinterjackan. Han verkade vara på väg för att spela ishockey för i högerhanden höll han en hockeyklubba. Han småsprang på det där viset som ivriga små pojkar och flickor alltid gör, lite hopp, lite studsande gång, och så en snabbare rusning tiotalet meter.
Mannen i fönstret mindes hur roligt det var att gå ner till Dagsbergsfältet i Norrköping för att spela hockey med de andra pojkarna. Alltså, det var till och med roligt bara att gå de 300 meterna. Det låg alltid förväntan i luften, för han visste att han tidigt var bra i sporten. På den tiden var det ingen som var målvakt, man spelade med småmål, om sådana fanns, eller så la man bara två skridskoklampar som mål åt ena hållet och två andra likadana, eller en jacka, vad som, på lagom avstånd åt andra hållet. Ibland var det nog 50 meter mellan målen, ibland bara 25. Det berodde lite på hur många som kom. Någon enstaka gång hände det att ingen annan kom. Han var ensam på isen och tränade skridskoåkning.
Just det ja, nu, på sin plats i fönstret, erinrade han sig att han många gånger tog på sig skridskorna hemma, trädde klamparna under skenorna och gick på det viset ner till isen. Hade någon sagt till honom att man på det viset tränade upp sin stabilitet på skridskorna? Eller hade han läst att någon hockeyspelare sagt så? Vem kan det ha varit? Någon av världsmästarna från VM i Moskva 1957? Kanske. Hur som helst tyckte han själv att han tränade upp fötternas bekvämlighet där i skridskorna och han visste tidigt att utnyttja sin skicklighet på isen och svängde helt enkelt bort motståndarna.
När försvann allt det där? Han började ju spela organiserad ishockey, även om man på den tiden inte började förrän man var tolv år. Han spelade tills han var 19.  Fast visst, han började ju igen på 70-talet genom att vara med i Korpens rinkbandy och spelade ända upp i 60-årsåldern för IF Corren.
Och nu sitter han vid ett fönster i Mantorp och ser sig som pojke. Var han ett lyckligt barn? Ja, absolut. Bara han fick hålla på med sitt. Fotboll och hockey. Varje dag. Året om. Efter skolan, alltså. Han var ingen mönsterelev, men snäll och älskade att göra sig rolig för klasskamraterna på Ljuraskolan, vilket under tonåren kunde medföra att besöken i korridoren blev många. Ut! skrek magister Schullström på biologin, ut! ropade historieläraren Astrid Karlsson, ut, väste klassföreståndaren Anna-Greta Eriksson.
Han samlade samlarbilder på fotbolls- och hockeyspelare också. Och lekte med dem på golvet. I pojkrummet hade han och brorsan ett rutat golv som såg ut som en fotbollsplan mitt på. Det blev en naturlig plan för hans bilder. Oh, han spelade många säsonger av allsvenskan där. Tolv lag i serien, han förde noggrann statistik över vem som gjorde mål. Mål ja, målen kom från ett leksaksspel där man tryckte eller knäppte iväg små plastbitar, som boll använde han ett avklippt hörn av en bit krita. Sen la han sig där på golvet och spelade match efter match, samtidigt som han kommenterade matcherna. Han hade dörren stängd ut till hallen, men den som uppehöll sig i hallen kunde helt klart ta del av varje match. Hans föräldrar brukade roa gäster med att stanna utanför pojkrummet och låta dem lägga öronen mot dörren.
"Olle Håkansson har bollen, spelar snett inåt bakåt till Bajdoff som i sin tur droppar bollen vidare till Holger Nyman som vänder spelet genom en härlig crosspassning ut till högeryttern Herbert Sandin som måttar ett inlägg som Putte Källgren möter perfekt med huvudet, utan chans för Arne Arvidsson i djurgårdsmålet. 1-0".
Uttrycket snett inåt bakåt hade han lärt sig av radioprofilen och sportkommentatorn Lennart Hyland som ofta använde det. 
Bara därför vände sig nu den här textens huvudperson snett inåt bakåt och såg att det rök om kastrullen på spisen. Det var tedags.

Inga kommentarer: