Bild: Jörgen Auer
Morgonen är sval, ännu dröjer sig nattens minusgrader kvar. Klockan är 07:42. Men solens strålar värmer redan och letar sig in i hästhagen där frukosten är serverad. Det ångar om hästens utandningsluft. Och jag är en lycklig människa som får ta del av detta. Det är nog därför jag ler.
Så fortgår en dag i solens tecken. En dag som jag upplever i såväl bil som till fots. Och jag är inomhus och ute i friska luften. En gång under dagen kommer jag på mig själv att undra över vilken dag det är. Är det tisdag eller onsdag? Torsdag rentav? Jag måste titta i telefonen. Onsdag. Okej. 1 mars också.
Tänka sig. Redan 1 mars. Det var ju länge sedan det var nyår och 1 januari. Och 2022, var inte det i går? 2020? Nej, det känns länge sedan. Men 1976 var väl häromdan? Så märkligt det är att vissa händelser kan kännas som i går, fastän de har flera år på nacken. Till och med decennier.
I natt drömde jag att jag var ute och gick. Men plötsligt flög jag fram. Det gick inte att få stopp på mig och jag for förbi platser och personer jag inte har sett på länge. Folk stod uppradade längs en väg och sträckte ut händerna efter mig. Kom, ropade de. Nej, nej, inte än ropade jag till svar för jag kände igen varenda en och alla är döda. Då lyfte min kropp ännu högre och jag var i rasande fart på väg mot månen. Det var kallt där uppe och jag såg massor av djur och insekter snurra hjälplösa omkring i rymden. Hästar, hundar, kor (se upp!) ankor, en blårandig geting, jo, jag svär, en röd och jättesöt katt, Jansson hette den och en orm delade ut äpplen. Tack. Jag tog en tugga och vaknade.
Sedan gick jag ut och gjorde onsdag.
Bild: Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar