Bild: Jörgen Auer
Mer snö? Ja, tydligen. Jag som inbillade mig att nu är det nog bra för den här vintern. Men icke. På tal om snö, har du någonsin hört någon tala om att det snögar? Det har jag, men inte sedan 90-talet och då var det en man över 70 som pratade. Han bodde i Kisa och använde den ålderdomliga formen snöga. Jag minns att han även sa snögade och hade snögat när han berättade om hur mycket det snöade en gång när han var barn på 20-talet.
Därför söker jag efter snöga på nätet och ser att det finns med i Svenska Akademiens ordlista som varande just mer ålderdomligt än snöa och att det har använts många gånger av diktare och i naturbeskrivningar (snöga - Wiktionary,) men också att det är dialektalt (snöga | SAOB). Jag har bara hört ordet sägas av en enda person, men finner vid vidare sökning på nätet att det förekommer i fler dialekter än den östgötska. Dialektologiska sällskapet presenterade 2010 en artikel av Claes Åneman, även införd i UNT (Upsala Nya Tidning) samma år. Se dialektologisallskapet.se
Bild: Jörgen Auer
I alla de här länkarna ges exempel på användningen av verbet snöga och dess olika böjningar. Där hittar vi till exempel självaste nationalskalden Carl Michael Bellman som i Fredmans epistel n:o 42 skriver: Vargar tjuta öfver alt, ren det snögar och blir kallt.
Andra som använt ordet i skrift är Atterbom, Runeberg, Dagerman med flera. Även i Alf Hambes Visa i Molkom har snögandet tagit plats: Nu hoppar haren kråka på ängens vita gräs, Nu glider gladan slint i snögan snår. Etymologi: av fornsvenska snøgha, sidoform av snioa.
PS. Siv Klingsell i Mantorp skriver till mig att hon är uppväxt tre mil från Rättvik i Dalarna, och där har man alltid sagt snöga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar