Bild: Jörgen Auer
I dag kom resfebern över mig. Jag måste resa någonstans. Men vilket mål har jag? Det visste jag inte, utan åkte bara. Mot Vadstena. Mellan Fivelstad och Granby såg jag Vättern. Ganska nära Klosterstad.
Bild: Jörgen Auer
Jag svängde mot Motala. Men är man så nära Vadstena är det väl klart att en bild kan vara på sin plats. Vad var klockan? 12.30? Jag tror det.
Bild: Jörgen Auer
Undrar hur lång tid det skulle ta för mig att simma över Vättern här? Alldeles för lång. Troligen skulle jag aldrig komma över. Däremot under.
Bild: Jörgen Auer
Efter ett loppisbesök i Motala och bokinköp for jag vidare på min nya östgötaresa. Mot Godegård. Stannade och pratade med några tillfälliga bybor. Vi är tranor, sa de. Ni får vara vad fan ni vill, sa jag. Bara ni inte går mitt på vägen.
Bild: Jörgen Auer
Stannade vid vägkanten på andra sidan Godegård på väg mot Tjällmo också, detta för att låtsasringa i mobilen. Men egentligen ville jag bara ta en bild på vackra och stolta Godegårds säteri.
Bild: Jörgen Auer
Strax efter säteriet fick jag syn på ytterligare två tranor som lurade i vassen. Vi är tranor, ropade de. Jag vet, ropade jag ekande till svar över fältet. En hund skällde.
Bild: Jörgen Auer
Från Godegård reste jag genom skogs- och jordbrukslandskapet till Tjällmo där jag svängde mot Stjärnorp. Vägen krumbuktade förbi Labbetorp och bar sig åt som klädtvätt som ska hängas upp på lina innan den plötsligt ändrade form och bytte om till pressade byxveck och emellanåt sträckte sig raklång på väg fram till Vreta klosters golfbana. Strax därpå visade sig Roxen. Lika blå som vägskyltarna. Jag tog höger.
Bild: Jörgen Auer
Ibland blandade sig solen i synintrycken. Tog över regissörsstolen och bjöd på en trevlig och omväxlande naturfilm. Visst, det saknades höga berg och djupa dalar. Men man kan inte få allt.
Bild: Jörgen Auer
Var är jag? Stod det inte Myra på en skylt alldeles nyss? Jo. Och nu står det Mjölorp. Och visst är det vatten där borta? Svartån, väl?
Bild: Jörgen Auer
Efter att jag passerat Odensfors och åkt över Svartån reste sig Ledbergs kyrka ovanför backen.
Bild: Jörgen Auer
I Björkeberg var det fler än jag på vägen.
Bild: Jörgen Auer
Bilen hittade hem av sig själv över slätten. Jag satt bara och njöt av östgötaresan. Hur länge var jag ute? Eller rättare sagt: hur lång tid tog den att göra? Kring två timmar är svaret. Två timmar av ett liv. Det kan jag väl offra. Det har jag råd med. Och tid till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar