Bild: Jörgen Auer
Det låg en fågel intill husväggen. Flyg, sa jag. Men den kunde inte, kunde bara försöka flaxa sig fram för att undkomma mig.
Var den skadad? Sjuk? För ung för att kunna flyga? Jag hade inte en aning. Ringde därför till vännen Claes Nilsson som är fågelskådare av Guds nåde samt skickade en bild på fågeln.
Det är en tornsvala som inte klarar att lyfta från marken, förklarade Claes och bad mig ta svalan i händerna och kasta upp den i luften.
Sagt och gjort.
Men inte kunde den flyga.
Så jag försökte igen, men flyttade mig till ladugården på Uljebergs Säteri och dess uppförsbro till andra våningen.
Jag var nog fyra meter upp när jag kastade fågeln på nytt. Den flög cirka 15 meter men fick inte tillräckligt mycket luft under vingarna utan dalade ner på ladugårdsplanen. Fyra liknande försök fick samma resultat och det femte höll på att ända med förskräckelse när min nyfunna och bevingade vän landade på landsvägen mot Västerlösa.
Inga bilar kom och jag rusade ner och lyfte fågeln på nytt. Den här gången lät den sig villigt plockas upp och omslutas av mina händer. Det var som om att den kände på sig att jag ville hjälpa den.
Nu skärper du dig, sa jag och tittade på svalan. Den tittade tillbaka och såg lugn och motiverad ut.
För sjätte gången klev jag upp på lagårdsbron och kastade mer bestämt och kraftigare än tidigare.
Och hurra! Tornsvalan fick luft under vingarna och flög längs hela den 70 meter långa ladugården innan den försvann ur min åsyn.
Jag hade räddat ett liv.
Glad i hågen firade jag med jordgubbar och östgötamjölk.
