Bild: Äldre farbror
Jag kom för sent till starten av Champagneruset i Mantorp, arrangerat av Mantorp Gym för femte gången i ordningen. Inte en löpare eller gångare syntes till, men väl Linda Oberpichler och Karin Ahl från gymmet. Skynda dig, ska du springa 5 km? här har du en karta, de andra är strax före dig på Magasinsvägen, ropade Linda.
Och jag iväg. Men jag var dåligt förberedd. Fikat någon halvtimme innan satt i kroppen, benen kändes tunga och jag har alltid fått lite problem när kall luft pressas ner i lungorna. Så ganska snart fick jag gå. Men långt framför mig kunde jag skymta två gestalter, en i limegrönt och en i rosa. De ska jag göra sällskap med, tänkte jag. Det dröjde en kilometer, plus lite till, innan jag träffade på dem. Jag vet inte vad de heter, men de höll samma lugna tempo hela vägen och sprang och småpratade om livet. Jag tjuvlyssnade inte utan försökte konversera så gott jag kunde. Vi enades om att de flesta andra hade genat. Men inte vi!
Ibland tvingades jag gå, men var snart hos dem igen. Med 500 meter kvar fick jag liksom nya krafter och kunde öka lite grand, tillräckligt för att lämna det trevliga sällskapet bakom mig och i stället ta sikte på några motionärer framför mig. Framme vid gymmet hälsades jag välkommen av Karin Ahl och så tog jag fram mobilen och tog den här dåliga bilden på mina medlöpare. Tack för sällskapet, tjejer! Jaså, du gjorde en luring och spurtade du, sa den rosa medan jag tuggade i mig en snitt med leverpastej och drack en mugg alkoholfri skumpa som gymmet bjöd på.
Nästa år måste jag komma bättre tränad och förberedd till Champagneruset, där man faktiskt inte genade om man tog den väg som nästan alla deltagare valde. Utom tre som således sprang lite för långt. Men det gjorde vi så gärna, så gärna. Trots lite motvind bakom Mantorptravet.
Och nu åker jag till Norrköping för att gå Nyårspromenaden med 40 000 andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar