Bild: Jörgen Auer
Jag känner mig lite historisk i dag.
Då passar det väldigt bra att göra ett blogginlägg om Gustav Vasa som jag träffade i Uppsala domkyrka förra veckan. Vi har setts förut, men då i Mora i samband med Vasaloppet. Det här var mitt första besök i Uppsaladomen.
Jag kan naturligtvis inte berätta något nytt om Gustav Vasa, Sveriges kung mellan 1523 och 1560, död också sistnämnda år, men kanske kan jag förmedla en känsla. För något känner man ju när man står vid hans grav. Är det historiens vingslag som försiktigt klappar en besökare på axlarna? Eller är det bara det där vanliga lugnet och tystnaden som kommer över en bara för att man befinner sig i en kyrka? Njae, lite lutar det nog över åt det faktum att här ligger en kung begravd och inte vilken som helst. Självaste Gustav Vasa!
Jag la ena handen mot gravtumban i Vasakoret där Gustav ligger begravd tillsammans med sina tre gemåler. Men bara två av dem får plats på var sin sida bredvid honom uppe på tumban där de ligger avbildade. Det är närmast kameran här Katarina av Sachsen-Lauenburg (1513-1535) , 1533 mor till hans förstfödde, den blivande Erik XIV.
På andra sidan om Gustav ligger Margareta Leijonhufvud (1515-1551), mor till tio andra efterkommande, bland dem de blivande kungarna Johan III och Karl IX. Vad alla barnen hette står inte i kyrkan, det måste man läsa sig till någon annanstans: efter Johan (1539) föddes Katarina, Cecilia, Magnus, Sten, Anna, Karl (född och död 1544), Sofia, Elisabet, Karl (IX). Under tumban ligger även Gustavs tredje hustru, den barnlösa Katarina Stenbock (17 år vid vigseln 1552, änka vid 25 års ålder 1560 och död 1621).
Bild: Jörgen Auer
I tisdags var jag i Vadstena klosterkyrka. Kanske var jag där på skolresa på 60-talet. Jag minns inte. Nu kändes det ändå som att se kyrkan för första gången. Och den där lugna, tysta känslan smög sig på igen. Särskilt framför Filippafönstret (se tidigare inlägg i bloggen).
Förutom de fina fönstermålningarna blev jag stående en lång stund vid den här tumban. Och påmind om Gustav Vasa. Inte så konstigt eftersom det är en av hans söner, Magnus, född 5 juli 1542 som ligger begravd där under. Och som är avbildad ovanpå. Jag hälsade från hans far till honom och nästan var det så att jag tyckte mig se en ryckning i händerna.
Magnus, hertig av Östergötland och Dalsland, även kallad hertig av Västanstång (väster om Stångån) sägs ha varit mycket begåvad och musikalisk men blev mentalt sjuk i 20-årsåldern och periodvis mycket dålig. Från 30 års ålder kunde han inte längre förvalta sitt hertigdöme och hans hovstat krymptes efter hand från ett 90-tal personer till slutliga 35-40. Magnus gifte sig aldrig men hade flera älskarinnor och fick minst två döttrar. Han vistades ofta i Vadstena, men levde de sista åren på kungsgården Kungsbro där han även dog vid 52 års ålder 26 juni 1595 och begravdes i sitt hertigdöme. I Vadstena klosterkyrka.
Nu känner jag mig ännu mer historisk.
Källor: Lars-Olof Larsson (Arvet efter Gustav Vasa), Riksarkivet, Christer Engstrand, Wikipedia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar