Bild: Jörgen Auer
Vissa morgnar är så vackra att de gör lite ont i bröstet. Ungefär som när man är förälskad och ser sin käresta komma gående emot en. Det värker till och man är nära att brista ut i gråt.
Onsdagsmorgonen var sådan. Kanske var det dimmans förtjänst, kanske solljuset som skänkte dimman ett stoft av guld. Kanske var det bara jag som såg det. I alla fall just där och just då. Jag tyckte hela landskapet såg ut som en fransk 1700-talsmålning och försökte kliva in i tavlan.
Var var jag? Tätt intill pinjeträden stod jag. En åsna skriade långt borta på granngården. Höns hörde jag också. Det doftade äpple. Och vin. Jag satt till häst. Väl an, min ädla springare, sa jag, böjde mig fram en aning och smekte hästen på nosen.
Mot Paris, Fontainebleu, ropade jag och tryckte klackarna i hästen. Den gnäggade. Och väckte mig.
Bild: Jörgen Auer
Visst ja. Jag var ju hemma på Uljeberg. Solen gick upp för ännu en dag. Det var höstdagjämning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar