Bild: Privat
Jag har varit i Göteborg ett par dagar för att träffa kanadensiska släktingar. De var där för att se på junior-VM i ishockey. I Kanada är hockey nästan religion och juniorhockey har många åskådare. Och ett VM kan få dem att resa långt. Som nu. Jag träffade min syssling Frank Auer, hans dotter Brittnee och Franks fru Liz. Och vi hade både trevligt och roligt. Extra skoj var när min son Martin och hans sambo Frida var med och åt på Clarion Hotel Post på torsdagskvällen. De befann sig i Göteborg för att följa Fridas 15-årige son William som deltog med Bergs IK i en stor innebandyturnering. Jag tog också med Frank på fredagen för hans första kontakt med innebandy. Han hade inte ens hört talas om sporten tidigare. Frank har en lång karriär i ishockey bakom sig och spelar än! En gång i veckan spelar han trots sina över 70 år veteranhockey. Men innebandy, nej det var nytt. Men han gillade vad han såg.
Bild: Jörgen Auer
Jag träffade också knattemålvaktstränaren Dustin (i hockeytröja) som är gift med Bee, som hon kallas, samt även Dustins kompis Jeff. Den här bilden är tagen inne på Scandinavium finaldagen.
Bild: Jörgen Auer
För det är klart att kanadensarna hade matchbiljetter. De hade till och med en över till mig sedan Liz blivit magsjuk. Bilden här är från den med svenska ögon sett sorgliga finalen mot USA.
Bild: Jörgen Auer
Under lördagen åkte jag hem. Med tåg. Det var gnistrande vintersol och så vackert att jag nästan fällde en tår. Dock hade vi så trevligt i vår vagn, vi som hade turen att ha fått platser kring ett bord i andra klass. Tack för sällskapet.
Bild: Jörgen Auer
Det var så trevligt och fint att jag mesta tiden glömde titta ut och fotografera de vackra bygder vi åkte förbi. Men här vid ett uppehåll i, ja var? råkade jag ta upp telefonen. Är det Falköping? Alingsås? Laxå? Jag minns inte. Men Laxå borde det vara av klockan på huset till vänster att döma. 12.00 borde tåget vara i Laxå enligt tidtabellen nämligen.
Bild: Jörgen Auer
Från Mantorps station gick jag hem. Fyra kilometer. Det var - 15 och kallt. Men jag är född i Sverige och lite ska man väl tåla.
Lördagskvällen tillbringade jag med Caroline af Ugglas och övriga deltagare i Stjärnorna på slottet.
Caroline är en fascinerande och kreativt mångsidig människa med livlig och busig/bråkig bakgrundshistoria. Intressant.
Resten av kvällen fick det bli en mix med kommissarie Frost, Grantchester och Fredrik Lindström. Den sistnämnde talade om "Mänskligheten - föreställningen om oss själva".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar