Bild: Privat
Jag hittade en gammal svartvit bild i dag. Troligen från 1948. Den lille på bilden är jag, några månader ung. Bredvid sängen står min storasyster Britt-Marie. Fastän vi hade så trevligt så minns ingen av oss tillfället. Är inte det lite tragiskt att vi människor har så dåligt minne?
Varför kunde vi inte ha utrustats med ett så detaljerat minne att vi med lätthet även hade kunnat plocka upp såna här små fina och mysiga stunder? Kanske kommer minnesforskarna på något som kan hjälpa oss att minnas även den allra minsta händelse i våra liv. Exakt var vi hittade de fina stenarna vi gick omkring med i jackfickan, vilken jacka det var, var den i sin tur var köpt, vad expediten sa när vi köpte jackan, vilken väg vi tog oss dit och hem. Vad klockan var, minut för minut, sekund för sekund.
Nej, det skulle bli lite jobbigt förstås. Men känslan i ett vist ögonblick skulle vara skoj att få känna även senare. Tänk hela spädbarnsåren, då så många människor är så gulliga mot en och säger en massa fina och trevliga saker. De orden kunde väl vara kul att minnas. Eller?
"Hej du, lilleman. Ja, hej du. Kille-kille-kill, hihi, ja kan du skratta då. Ja-a, hihi, kille-kille-kill, kan du skratta åt mej då? Din storasyster".
Se där, jag kom ju ihåg det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar