Bild: Jörgen Auer
Påfågelöga där i fönstret, varför är du inte utomhus och flyger? Tyckte du kanske synd om mig som satt ensam? Eller trodde du att mina blommor var bättre än de som ännu finns ute i det fria?
Bild: Jörgen Auer
Så här satt den, nära nog exakt på samma sätt som en artfrände satt för något år sen. Samma fönster också. Satt bara där och längtade. Länge. Faktiskt i flera timmar. Ett helt dygn. Jag såg den två morgnar i rad. Det kändes lite sorgset att se den så längtande. Så vad bör en snäll människa göra då?
Bild: Jörgen Auer
Släppa ut den naturligtvis. Det gjorde jag till slut. Men jag glömde faktiskt bort den efter första upptäckten. Sen dröjde det ända till nästa morgon och nästa frukost tills jag kom ihåg den och såg den. Då fotade jag den och släppte ut den. Tog den i händerna och släppte ut den via balkongen. Först satt den en sekund i mina kupade händer och funderade på vart den skulle ta vägen. Sen slog den ett slag med sina efter sommarens myckna flygande något sargade vingar. Sträckte liksom på sig. Och flög vingligt ut över räcket innan den svängde till höger vid stupröret och försvann in i trädgården.
Hej då, påfågelöga. Vi kanske ses till våren igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar