Bild: Mats Gustavsson
75 år gammal, snart 76, sitter jag vid Bråvikens strand och stirrar ut över vattnet. Visserligen bara för någon minut, ändå hinner stora delar av mitt liv flyta förbi och ta sig vidare ut i Östersjön eller var nu tankar och minnen tar vägen.
Jag funderar över min 75-åriga färdväg. Hur den började i Styrstad på Vikbolandet och fortsatte till Ljura i Norrköping, sedan Linköping, Famagusta (Cypern), Norrköping, Trogir (i dåvarande Jugoslavien, Kroatien i dag), Linköping, Mantorp.
Ljuraskolan, De Geergymnasiet, Linköpings universitet (Informationsteknik och pedagogik). Nej, någon universitetsexamen blev det inte. Jag läste inte färdigt utan hoppade av och fick jobb på tidningen Corren (Östgöta Correspondenten) i stället.
Några sommarjobb flyter förbi. Domus Möbellager, Konsums livsmedelsbussar, ICA Essve finlager och naturligtvis jobben som vaktmästare och förrådsarbetare på LiN (Lasarettet i Norrköping).
Familjen: hur jag träffade Inger på Frimis i Linköping, fick rara barnen Rebecka, Pernilla och Martin. Hur snabbt de åren verkar ha gått. Ungefär som att vi skickade äldsta barnet till skolan en måndag och på fredagen i samma vecka tog yngsta barnet studenten. Ändå skiljer det åtta år mellan dem!
Jobbet som journalist: världens bästa och roligaste jobb. I alla fall hade jag kul. Fick många gånger skriva vad jag ville. Lätta saker på ett lättsamt vis. Gärna med stänk av humor.
Resa fick jag göra också. Norden, Tyskland, Holland, Cypern, Lettland, Ryssland, USA, Spanien. Visst har jag varit i fler länder, men då var det privata resor. Som Kina. Att gå på kinesiska muren är till exempel ett kärt minne.
Östergötland runt har jag åkt gång efter annan med Correns fotografer. Fyra eller fem gånger åkte vi på veckolånga reportageresor på moped, en gång roddbåt på Göta kanal från Mem till Motala, ett år blev det cykel, ett annat år kanadensare från Stångåns källa till Linköping. Plus ett antal resor med husbil. Jag älskar Östergötland.
Så jäkla skoj vi hade. Fast det var hårt och stressigt jobb också. Vi var ju tvungna att hitta något att skriva och fota om.
Skratt och leenden har följt min väg genom åren. Jag är och förblir en positiv människa och har träffat så många andra i samma anda. Man söker sig väl till likasinnade, tänker jag. Visst, jag erkänner att det också funnits en massa flams och trams i mitt liv, men hellre det än pessimistiska tongångar.
Hm. Jag undrar vad det är med vida vatten som får mig att tänka så mycket? Är det längtan bort? Eller hem?
