Utsikt över Södermanland

Bild: Jörgen Auer

I förra veckan var jag på besök hos bror i Södermanland. Bland annat förevisades jag Kalkbrottsutsikten vid Forsby kalkbrott mellan Hjälmaren och Öljaren och fick veta att jag stod ovanpå 125 000 lastbilslass jord, varifrån jag hade utsikt ner i ett urberg av kalk, 2,5 miljarder år gammalt. I dag ägs kalkbrottet av Nordkalkkoncernen med 870 anställda runt om i Europa och med en omsättning på nära 300 miljoner kronor 2019 (källa: nordkalk.se). Från kalkbrottet forslades kalkstenen i Forsby till Nordkalks industrier i Köping i Västmanland via en särskild kalklinbana, invigd 1941 och hela 41,2 km lång och som troligen även många av den här bloggens läsare har sett, bland annat vid korsningen med E20. Tyvärr påbörjades en rivning av linbanan 2013. I dag finns genom Kalklinbanans vänners försorg ett kalklinbanemuseum i Malmberga i Västermo.

Bild: Jörgen Auer

Jag hade även glädjen att för första gången få beskåda Fiskeboda, en camping och hamn vid Hjälmaren där det även finns servering, minigolf, bad naturligtvis. Riktigt fint och mycket större än jag trodde.

 

Bild: Jörgen Auer

Sen gick vi ner i de djupa källarvalven. En meter kanske. Då var vi på utflyktsmålet Julita gård, som är Nordiska museets herrgårdsmiljö vid sjön Öljaren. Det var den siste private ägaren Arthur Bäckström som donerade godset till Nordiska museet. Året var 1941.

Bild: Jörgen Auer

Vad kan man då se på Julita? Jo, mycket. Vilket många skolelever konstaterat genom åren eftersom många skolresor gått hit. Till Julita kom jag själv, jag tror det var i femte klass, med Ljuraskolan och magister Ramsten. Vad vi såg då är precis vad man kan se i dag, vackra trädgårdar med massor av blommor, gamla bevarade och omskötta byggnader. Och allt andas lugn och ro.

Bild: Jörgen Auer

Trädgården, eller trädgårdarna, är minst sagt imponerande på Julita, Rosenträdgården, Humlegården, Köksträdgården, Pionträdgården, Herrgårdsparken. En modern besökare förundras: hur levde man här?

Bild: Jörgen Auer

Så här ser den imponerande herrgården Julita ut. Den sticker förstås ut bland de 360 byggnader som finns på gårdens marker och byggdes redan på 1730-talet. Arthur Bäckström lät göra flera omändringar kring 1900, bland annat fick huset sin vackra gula färg då. Byggnaden till höger är södra flygeln, ett av områdets äldsta hus med sina kryssvalv i källarvåningens murverk, troligen tillkomna på 1400-talet, skriver nordiskamuseet.se

Bild: Jörgen Auer

Det är faktiskt sant - det här är ett stall. Eller var. Byggnaden stod klar 1901 och kallades för precis det den var: Nya stallbyggnaden. Ett senare tillkommet namn var Livstallet. Arthur Bäckström var löjtnant vid Södermanlands regemente och ägare till Julita gård efter sina föräldrar. Fadern var tobakshandlaren Johan Bäckström från Stockholm och Arthur började ett omfattande arbete med att renovera och bevara kulturmiljön. Stallet kom dock till året innan Arthurs övertagande av gården och hade plats för gårdens egna hästar samt plats för gästernas vagnshästar och här fanns också plats för sadelkammare, selkammare, foderkammare, halm, redskap med mera. Här fanns också en särskild vattenspilta med dusch för svettiga hästar.

Bild: Jörgen Auer

Tack, mitt kära värdpar för två fina dagar med fantastisk mat, trevligt sällskap och sköna promenader.

Bild: Jörgen Auer

Inte minst gillade jag promenaden genom den vackra byn Blomsterhult med alla sina rödmålade och välbevarade hus samt välskötta trädgårdar. Här känns det som om Astrid Lindgren också skulle ha tyckt om att promenera.