2003-01-04 publicerades denna Cnorren i Corren. Den handlar som man förstår av rubriken om skidor, längdskidor. Och så handlar den om en god vän och en skidexpert. Och ett historiskt ögonblick i vår gemensamma skidhistoria.
Det hände sig vid den här tiden förra året att jag åkte skridsko på Stångebro. Ute på bandybanan. I år händer det inte. Det är för kallt. Min kropp vägrar. Jag vet inte riktigt varför, och har inte kunnat läsa mig till någon förklaring, men när det är så kallt kan min kropp mycket mindre än annars och beter sig annorlunda. Det händer till exempel något med armarna. De liksom stelnar, blir till tunga cementklumpar. Och med sådana hängande ner utefter sidorna får man svårt att röra sig naturligt.
Axlarna är ett annat sorgligt kapitel. Varför drar man upp dem så högt? Är det för att man tror att de ska värma öronen? För att de ska få ta del av öronens värmeöverskott? Och varför kliar det så förbannat på ryggen? En kompis, vi kan kalla honom Kuster, är övertygad om att det blir så för att torr, kall luft letar sig in uppe vid jackkragen. Det jobbiga med det här kliandet är ju att det är så svårt att göra något åt eftersom cementklumparna hänger där de hänger.
Fast allt det här kliandet och all cement försvinner förstås så fort man börjar röra på sig. Så åk skidor, åk pulka, åk skridsko, promenera, eller vad som helst. Gör nåt, bara. Kuster har bestämt sig för skidor. På längden. I går köpte han sig ett par vallningsfria och frågade en expert om råd. Ja, först frågade han förstås i sportaffären. Men sedan ville han ha fler goda råd. Men hittade ingen att fråga förrän vid lunchen. Hur bra är det med vallningsfria, frågade han.
Mig.
Precis. Han frågade mig.
Kanske var det för att vi satt mitt emot varandra och åt lunch. Kanske var det för att han verkligen trodde att jag var skidåkningsexpert. Kanske var det för att kylan gjort honom sinnessvag. Kanske ville han bara vara snäll.
För första gången i mitt liv frågade någon annan än mina nu vuxna barn mig om något som hade med skidåkning att göra. Ett historiskt ögonblick. Klockan var strax före ett. Borta på Värmeverket stod det att det var -15 grader ute och alldeles ovanför mitt huvud var det inskjutande fönsterpartiet såväl nedisat som draperat i olika rimfrostmönster. Det ena var vackrare än det andra och det tredje var alldeles förtjusande blåfruset. På en tusendels sekund bestämde jag mig för att låtsas vara expert.
Jodå, det är mycket bra med vallningsfria skidor, sa jag. Ljög jag.
Alltså, här måste tillstås att jag äger ett par sådana skidor. Och det är absolut inget fel på dem. De har egentligen aldrig gjort mig något ont. Det är mig det är fel på. Jag kan inte åka. När jag ställer mig på ett par längdskidor, behöver inte ens spänna fast dem, börjar kroppen vingla hit och dit och efter bara ett litet ögonblick faller jag åt sidan. Varför?
Och när jag sedan börjar åka, eller försöker, vill inte skidorna samma sak som fötterna och benen. Ibland känns det som om skidorna vill åka själva, eller som om benen vill gå hem.
Så vad vet jag om vallningsfria skidor? Ingenting. Så långt som till att åka på dem har jag aldrig kommit.
Åjo, nu ljög jag igen. För nog har jag åkt. Slog jag mig inte halvt fördärvad bara för något år sedan när jag försökte mig på att åka så där modernt, med spretande ben, i skridskostil? Jo. Och visst åkte, eller gick, jag med mina barn en gång när det var gott om snö för några vintrar sedan. Va! Är det redan tio, tolv år sedan? Det kan inte vara sant! Skidorna ser ju likadana ut nu som då. Och fortfarande står de på samma plats i garaget som när jag ställde dem där 1983 när de var nyinköpta.
Men det gör inget. För vad jag förstår så är det ju så med vallningsfria skidor att behövde de inte vallas då så behöver de inte vallas nu. Det måste vara det som vitsen med att de är vallningsfria. Man behöver ALDRIG valla dem.
Det sa jag som expert till Kuster och han vände sig drömmande bort och stirrade mot Värmeverket och de tre gråa röksignaler som sköt upp från skorstenarna. Jag såg att han följde röken med blicken och förlorade sig bort i drömmarnas värld där han stakade på i jakten efter njutningsfulla timmar i snön.
Och jag såg honom passera de andra skidåkarna som stod uppradade i klungor och vallade om.
Men inte han. Han bara åkte och åkte.
Själv stod jag med uppdragna axlar och hängande armar och frös som en hund. Och det kliade på
ryggen.
Men visst är det bra med vallningsfria. De klibbar aldrig fast på garageväggen.
JÖRGEN AUER
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar