Jag har en bra idé till en tv-serie. En dokumentär. Serien skulle bli den första i idrottsmiljö eftersom jag tänkt den skulle utspela sig i omklädningsrummen. Två omklädningsrum, ett för killarna och ett för tjejerna. Och med gemensam dusch där emellan där veckofinalerna utspelar sig. The shower power show, skulle den heta. Uschaaan för duschen, på svenska.
"Oh, vad snygg du är. Vet du att du är jättesnygg? Jo, det är du. Jo, det är du visst. Jo-o. Det tycker alla. Jo, det gör dom visst. Du är så cool, också. Ascool. Ingen är så cool som du. Men är det sant att du sagt att tjejer med silikonbröst är dumma i huvudet? Det sa Anna att du sagt till henne när ni var ute och rökte på fönsterbrädan. Har du sagt det? Och vem menade du? Var det jag? Är det jag? Säg som det är. Svara! Annars klatschar jag till dig med handduken där det gör som ondast. Svara! Eller ska vi gå och lägga oss?"
Varför omklädningsrum? Jo, för att det är så mycket som blir fullt naturligt där. Där är det inte alls konstigt om någon går omkring i bar överkropp. Där får man pilla sig på snoppen utan att nån bryr sig, fjärta som man vill, diskutera fotvårtor eller något annat kroppsligt intressant. Och inte heller är det konstigt eller onaturligt på något sätt om tjejerna springer omkring mer eller mindre nakna, eller pratar om hur välutrustade killarna i rummet intill kanske är, eller när saker och ting är som skönast. Medan killarna sitter i sitt rum och diskuterar tjejernas kroppsliga företräden.
Ju mer jag tänker på det desto mer framstår idén som fullt genomförbar. Det finns en folklighetsfaktor i omklädningsrummet som inte är att förakta. Alla är vana vid dem från skolan, från idrotten, från dansen, musiken, eller vad som helst. Så det blir ingen större omställning att viga några veckor eller månader åt att bo i ett omklädningsrum.
Väl inne i ett sådant rum väljer människorna också de platser som mest talar till deras person. Den tystlåtne väljer ett hörn för att ha möjlighet att vara för sig själv. Den snacksalige väljer en plats i mitten. Sätten att sitta är många. Framåt- lutad, stödd på knäna. Nonchalant bakåtlutad med spretande ben, eller halvliggande längst in i hörnet. Möjligheterna för intressanta kameravinklar verkar oändliga. Underifrån, ovanifrån, hörnifrån, och en liten specialkamera inifrån byxorna.
Otaliga gånger har man hört hur dom som slutat med idrott längtar tillbaka till sina gamla liv. Särskilt saknar de tugget i omklädningsrummet. Och den som tänker efter det allra minsta vet precis hur det snacket går. Så visst skulle det passa i teve. De flesta skulle känna igen sig.
"Öh, Spånken, vem va’ hon den där nya du hade mä’re på stan i lördas? Blev de’ nåt? Fattar inte vad tjejerna ser hos dej. När de’ finns så många snygga killar. Titta bara här inne. Såg ni matchen på teve i går, för resten? Vikken jävla skit. O vad dåli’ domar’n va’. Sämsta jag sett. Vikka möter vi? Jaså. Jaja, den här gången ska vi ta’rom. På’rom så’rom blör, bare. Är’e nån som har tejp?"
Man kunde ha en domare, säg en innebandysådan, eller en handbollsdito, som då och då kommer in till deltagarna och säger åt dem att de ska utföra vissa uppdrag. Knyta ihop alla sko-snören eller fylla så många vattenflaskor som möjligt på kortast möjliga tid. Eller som bara kommer in och säger att nu får det fan vara nog. Ifall deltagarna dricker för mycket, eller så. För det är klart att de måste dricka sprit där inne i rummet. Annars blev det ju inget program. Det passar ju så bra också med närheten till toaletter. Kräkavstånd. Spynära. Och golven i omklädningsrum lämpar sig så bra för avspolning. Klinkers brukar det vara.
Själv har jag suttit i åtskilliga omklädningsrum. Därmed även träffat på människor av de mest skiftande slag. Roliga såväl som tråkiga, tysta som högljudda, tjocka, smala, långa, korta, rödbrusiga, brunbrända, svarta, grisskära, svinaktiga. Bland dem har jag aldrig träffat någon som sagt: undrar om det finns någon gemensam nämnare mellan Platon och Wittgenstein? Aldrig heller har jag hört någon ifrågasätta kurdernas rätt till ett eget land, eller börja diskutera den kulturella postmodernismen i Guatemala. Nej, omklädningsrummet är mer en plats för det lilla, det vardagliga, det nära och allmänmänskliga.
"Vem är det som skitit?"
Inte skulle en sådan såpa göra bort sig?
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar