Talanger finns det gott om. Inom alla gebit. I sportens värld är alla talanger. Till att börja med, alltså. Som nybörjare. Frågan är vart de tar vägen. Långt från alla som börjar idrotta kommer ju någonstans. En del som börjar når bara 2 meter och 46 centimeter i längdhopp eller kastar en boll utanför målet i handboll. Sen slutar de. Tänk att ha det som bestående minne av idrotten: jag var med, men sköt alltid utanför. Jaså? jag var också med men hoppade för kort.
Kanske är det så enkelt att deras rätta talang aldrig upptäcktes. Utanförskytten hade kanske blivit en utmärkt bowlare och längdhopparen en god simmare. God är i sportsliga sammanhang en omskrivning för bra. Det hette god förr. Hon är en god löpare. Han är en god varpakastare, sa man.
Vem säger så i dag?
Ingen.
I ishockey finns det många talanger. Även jag har varit en, men det stannade vid det. Jag sköt utanför. Och var för kort. Tunn. Jag var lika tunn som isen på uterinken i Valdemarsvik när vi var där och spelade en gång. Fastän jag vägde ingenting skar jag rakt igenom. Där nere stod redan alla de andra spelarna. Goda skrinnare allihop, hade det stått i tidningen om den varit på plats.
Talangscouter finns det också i hockey. De tittar visserligen inte på nybörjare, men ändå. De finns. Då och då hälsar såna scouter på i Linköping. I torsdags var minst en där, en gammal storspelare. Anders Kallur, före detta hockeyproffs, och Stanley cupvinnare fyra år i rad med New York Islanders i början av 80-talet, precis som backen Stefan Persson. Numera är Kallur, för övrigt pappa till friidrottsstjärnorna Susanna och Jenny, talangscout för Islanders. Eller hund. Talent hound heter det på amerikanska.
Om hunden nosade reda på nåt intressant i Stångebrohallen vet jag inte. Men jag vet att jag på väg till hallen funderade över scouterna. Inte alltid redo och hjälpa gamla tanter över gatan och sånt, utan var de höll hus? Jag hade sällskap av kollegan Maria. Eller sällskap, jag försökte hänga med i tempot. Hon gick rasande fort. Så fort att det brann under hennes skor i vinterkylan. Aldrig tidigare har jag gått så snabbt. Vi passerade den ena tillskyndande åskådaren efter den andra. De hade inte en chans mot oss. De försökte nog, men hakades obarmhärtigt av. Det hjälpte inte ens att några fuskade och småsprang. Och då gick Maria ändå med en cykel vid sin sida!
Tänk om gångförbundet haft några talangscouter på plats. Så de hade jublat.
Henne ska vi ha!
Till och med jag hade fått kontraktsförslag.
Men blev det nåt? Nä. Inte ens Östergötlands gångstolthet IFK Österbymo hörde av sig.
Hade vi då gått i världsrekordtakt förgäves? Sportsligt sett, ja. Men vi hann äta korv och pommes innan matchen. Det var gott.
Matchen var däremot inte god. Inte heller spelet var särskilt gott.
För resten, finns cykelgång?
Finns det inte så ordna det. Det kan bli en oerhörd succé. De flesta har ju cyklar. Och eftersom cyklister nu för tiden inte tycks veta hur man ska bära sig åt (de vet inte hur man använder ringklocka, inte på vilken sida man ska cykla, inte hur man tänder lamporna, det finns somliga som inte ens vet att cykeln de cyklar på tillhör någon annan) så kan de ju gå med cyklarna i stället. Här finns en stor framtid även för cykelfabrikanterna som skulle kunna konstruera en cykel med plats för den gående i mitten. Så att gångaren slipper vrida armar och höfter ur led eller undviker att få pedalerna på smalben och bakhasor.
Blir cykelgång av så kan jag bli scout och göra en god gärning (där heter det ännu god). För jag har redan upptäckt en talang i denna nya sport.
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar