Cnorren: Sanningen finns i ett fotoalbum

I morgon tar LHC emot AIK i Cloetta center, vilket föranleder mig att plocka fram en gammal Cnorren från 2004-09-18 i Corren. Den handlar om min tid som ofrivillig AIK-are. Fast då som fotbollsspelare och om jag inte missminner mig så är bilden här tagen utanför Gryt när jag var elva år.

Arkivbild, utan fisk: Sten Carlbring

Ingenting blir längre som förut. Inte nu. Nu, när jag vet. Men vetskapen är obegriplig och svår att bära. Och tänk att jag hade förträngt saken i alla dessa år. Det var väl för att jag skämdes, förstås. Och den stora frågan är: vem hade gett mig en AIK-tröja?

För nog är det en AIK-tröja, om än av mycket ålderdomlig sort, som jag upptäcker när jag är på besök hemma hos mamma i Norrköping. Vi tittar i gamla familjealbum. Bild efter bild från förr. Det var då, minns du? Mmm. Och det var den gången, minns du?

Jodå.

Men plötsligt står han där och småflinar, en liten ljushårig knatte i svart fotbollströja med snörning. En svart tröja med vit krage, nej vänta nu, var den vit? Var den inte gul?

Färgen spelar mindre roll. Men nog har knatten en gammal AIK-tröja på sig. Utan AIK-märke, men ändå. De såg ut så där. Då. Det var långt, långt innan Skänninge marken var fylld av sporttröjor i de

vackraste färger och åratal innan Intersport och Stadium och Team Sportia och de andra ens var

påtänkta.

Jag stirrar på bilden. På mig själv.

Jag i AIK-tröja!

Varför bar jag en sådan? Jag var ju från Norrköping! IFK fanns i stan och alla spelarna, som på den tiden var brandmän eller poliser, var kända namn och idoler i varje kvarter, varje portuppgång, varje pojkrum. Mitt och brorsans också.

Ja, du gick ju jämt och ständigt klädd i din IFK-tröja, säger mamma och minns hur grannen, journalisten och författaren Arne Malmberg alltid brukade säga: ja se Jörgen, han ser man aldrig i annat än den där IFK-tröjan.

Han hade alltså fel, Arne. Mamma med.

Liksom jag. Jag som alltid trott på det där med IFK-tröjan och som brukar spetsa den storyn lite grann och säga att jag hade den på mig hela tiden från mitt sjunde år tills jag fyllde tolv. Då fick jag en ny IFK-tröja.

Så var det alltså inte.

Men var hade jag fått AIK-tröjan ifrån?

Nej, nej, nej, titta inte på mig, säger mamma. Jag vet inte.

Nähä, men på den tiden köpte pappor aldrig kläder, så det kan inte vara från honom, heller.

Så vem gav mig en AIK-tröja? Vem lurade mig att ta den på? Det kan absolut inte vara någon från     Norrköping. Där fanns (finns?) ingen som gillar AIK.

Stockholm? Kände vi någon i Stockholm på den tiden?

Nej.

Men avslöjandet om min tid i AIK-tröja gläder säkerligen dagens släktingar i Stockholm. Särskilt Rickard och Linus Månsson som ser så många matcher de kan.

Och jag vet folk på närmare håll, här i Östergötland, som också blir glada över att höra om min, visserligen ofrivilliga, tid som AIK-are. Jag tänker på Mats Bengtsson i Linköping och Andreas Gransö i Mjölby.

Nu vänder vi blad i albumet. Och där står jag igen. Visserligen oskarp, men nog är det samma lilla knatte, fullt synlig med den där fula AIK-tröjan ännu en gång, och dessutom med ett par vita fotbollsbyxor därtill. I ena handen håller jag upp en fisk. En stor en.

Mamma och jag kollar i förstoringsglas. Är det en gös? Nä, tjockare. Flundra? Nä.

Det är en gummifisk.

Jag står i AIK-kläder med en gummifisk i näven.

Jag var en lustig liten pojke.

JÖRGEN AUER