Raska fötter springa trip, trip, trip, heter det i visan. Men i går när jag var ute på stan i Linköping lätt de mest tjip, tjip, tjip. Det var lite småslaskigt nämligen. Och trångt som fan. Om nu fan är trång? I så fall var?
I ryggen, kanske.
Det skriver jag bara för att komma in på min onda rygg. I någon vecka nu har jag gått rak som en fura. Rakare. Som Michael Johnson ungefär. Ni vet, den amerikanske löparen som springer så starkt tillbakalutad att man väntar sig att han när som helst ska ramla baklänges eller rentav lyfta från marken och med sina roterande ben ska lämna friidrottsarenan som den första mänskliga helikoptern.
Ungefär så har jag gått på stan.
Jag har gått till kiropraktorn, också.
Till Fredrik.
Ta av dig kläderna och lägg dig där, sa han.
Så har ingen man sagt till mig förut så jag var mycket tveksam vid mitt första besök.
Ännu mer tveksam blev jag när han la sig på mig. Men det var ingen fara. Han krossade mig bara med sin ena armbåge.
Gör det ont, frågade han så där som min tandläkare Örjan brukar göra. Och precis som hos tanddoktorn så svarade jag med ett stönande. Öhh, öhh, ahh, ahh, ohh.
En kiropraktor förstår precis vad det betyder. Han kan kroppsspråket. Kroppsspråket liknar tandspråket, antagligen för att tänderna (i alla fall oftast) är belägna i kroppen. Det är som svenska och östgötska, ungefär.
Och när Fredrik tolkat mina stönanden har han rättat sina tryckningar med armbågen efter dem. Och därmed också rättat till min kropp som snart börjar återfå sin forna glans. Ja, nu överdrev jag, förstås.
Glansfull har den aldrig varit. Men om jag fortsätter träna så som Fredrik säger kan jag nog visa upp en tvättbräda till nästa jul. Det kanske hustrun önskar sig? För det är med magövningar jag ska få ordning på ryggen är det sagt. Så mitt nya morgonmantra lyder: pinka, mat, tand, mage, rygg, pinka, mat, tand, mage, rygg. Trötta morgnar har jag haft otroligt svårt att få mantrat ur skallen och det har hänt att jag suttit på pendeltåget in till Linköping och tjatat: pinka, mat, tand, mage, rygg. En ung kvinna från Tranås tittade olustigt på mig och bytte plats.
Ryggen är inget kul ställe att ha ont i. Det är inte kul att ha ont någonstans naturligtvis, men ryggen är så central. Den bestämmer om man ska ligga ner, eller sitta och stå, gå, springa, röra sig som en panter, eller gå böjd som mycket gamla tanter. Det sistnämnda har jag gjort i en veckas tid. Fast bara i mycket korta stunder och alltid efter det att jag suttit ned. När jag rest mig upp har överkroppen fallit framåt så att jag gått omkring som halva bokstaven Y.
Det kom mig att tänka på förre fotbollsspelaren Nacka Skoglunds bror Karl-Evert. Om han hade ont i ryggen vet jag inte, men jag tror det för han kallades Ya.
På tal om att bli kallad för något så bor förre landslagsmålvakten i fotboll och förre travkusken Bengt Nyholm inte så långt från mig. Han kallas Zamora efter den spanske stormålvakten Ricardo Zamora och var något av en idol när jag var barn. Även om Ya gjorde mål på honom vid något tillfälle. Zamora spelade i IFK Norrköping och varje gång bollen kom utanför målet gick ett sus bland oss yngre åskådare.
För nu skulle det ske, det där ofattbara.
Förväntansfulla såg vi hur Zamora lufsade efter bollen, ibland fick han den av en liten boll-Kalle, och först lät han bollen ligga vid fötterna. Så böjde han sig ned och la sin högra hand på bollen och lyfte sedan bollen rakt upp som om han bara hade en liten tennisboll i handen. Men han hade ju den mest fruktade bollen av dem alla, den största, femmans fotboll.
Förstå att vi småkillar blev imponerade. Hur bar han sig åt Zamora? Vi som med nöd och näppe klarade av att bära denna den största av alla fotbollsstorlekar med två händer. Och han bara . . . Fantastiskt.
Jag kom och tänka på Zamora av en annan anledning, också. Det var när kollegan Claes Nilsson häromdagen hittade en artikel från förra årets Corren. I den stod att Australien i kvalet till VM i fotboll besegrat Amerikanska Samoa med 31-0. Rekordstor vinst i VM-kvalsammanhang.
Det fick oss, nyblivne 30-åringen Peter Mildaeus var också med, att undra över vad som krävdes för att få vara med i det förlorande laget och vi drömde oss bort på en bananbåt till Söderhavet. Samoa kan inte vara bättre än ett division VI-lag, sa vi. Vi hade chansen och pratade om att emigrera bara för att få vara med om ett VM-kval.
Dubbla medborgarskap har man ju hört talas om, sa Peter.
Jag drömde. Tänk om jag skulle få vara med där. Och få storstryk av Australien i VM-kval. Men kanske också ta poäng mot Tonga och Tuvalu. Vad skulle jag få för smeknamn då? Just det. Då skulle inte bara Zamora bo i Mantorp, utan också "Samoa".
För övrigt har jag för mig att även Zamora har lite ont i ryggen.
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar