Den här besynnerliga Cnorren var införd i Corren 2003-12-20 och handlar inte bara om mössa, utan om huvudet. Och fötterna. Om tankar dessutom och idrott. Lite festande är det med också och Vidingsjö och Linköping, ja lite av varje.
Mössa på! Och hatten av för en så förståndig julklapp som mössa. Man ska vara rädd om huvudet. Det är därinne man tänker. Sägs det. Men är det så? Känn efter själv. Tänk. Tänk på bandy. Klubban. Bollen. Isen. Hörna. Vicka på ena foten. Nå? Var känns det som tanken du tänker kommer ifrån?
Den som här svarar foten har nog fått allt om bakfoten. Fötter kan inte tänka. De vill gärna, men kan inte. Fötter är egentligen våra dummaste kroppsdelar. Men så är de ju också längst bort från huvudet. Det är därför man snubblar så lätt eller sparkar tårna i en stol i köket. Mina fötter är trots att de är så små förvånansvärt dumma och kan nästan aldrig sparka en fotboll i mål. Å andra sidan har jag ingen annan kroppsdel som bättre kan få bollen över mållinjen. En gång lyckades ett knä, minns jag. Det var på Korpvallen i Linköping och jag har aldrig sett ett mer förvånat knä.
Jag har försökt med huvudet också. Två gånger. Första gången var jag 18 år och hade rejält ont i skallen efter en dum kväll före. Jag borde inte ha varit med och spelat, men var det ändå. Tränaren tittade konstigt, rent besynnerligt på mig, och undrade nog vad det var för fel. Om jag var sjuk eller så. Och det kan man ju säga att jag var. Men det var absolut inte synd om mig. Jag hade mig själv att skylla. I princip stod jag stilla och tittade på när de andra sprang omkring. Solen sken och det gjorde ont i ögonen.
Någonting inne i huvudet dunkade. Det kan inte ha varit tankar, för det hade jag inga. Jag var tom. Dum. Långt ut på högerkanten såg jag liksom i ett töcken hur en medspelare dribblade sig förbi och måttade ett inlägg. Sen såg jag inte mer. Solen var i vägen. Men plötsligt slog någon till mig i huvudet med en hammare och jag ramlade omkull. Fick bäras av planen. I gullstol eftersom jag avgjort matchen med en perfekt nick, sa de. Jag nickade tyst till svar och spydde i en papperskorg. Aldrig mer, sa jag.
Andra gången var på Korpvallen. I korpen. Ett inlägg kom från höger. Det var bara jag där framme, vad hade jag där att göra? Bollen kom, målvakten stod stilla, jag hade tid på mig. Hann fundera. Skulle jag våga nicka eller inte.
Bollen seglade långsamt. Det var som om alla de andra på planen, i båda lagen, bara stod och väntade de också. Skulle jag nicka? Hela Korpvallen låg tyst och väntande. Tio planer. Tio matcher. 20 lag. Hela Vidingsjö väntade.
Linköping stod stilla. Alla väntade. På mig. Och bollen som närmade sig. Jag nickar med kraft, tänkte jag. Till höger om målvakten. Nej, vänster. Höger.
Över. Jag tänkte och tänkte. Målvakten glodde. Bollen bromsade inte in det minsta utan seglade på som om den skulle långt. Jag avbröt dess färd ut i världsrymden med att ta ett kliv rakt uppåt. Jag hoppade inte. Bara steg uppåt. De som såg det, och det var ju alla, påstår att det är precis så de har tänkt sig Jesu uppståndelse. Med fötterna på två decimeters höjd möttes bollen och mitt huvud. Det där med kraft hade jag glömt bort. Jag var ju mitt i uppståndelsen och hade inte tid att tänka på var kraften kom ifrån.
Jag bara var. Ingen nickare har någonsin, varken förr eller senare, gjort om denna ickeprestation. Målvakten var så fundersam och fascinerad över mitt agerande att han inte förmådde röra sig. Bollen studsade mot min panna och seglade i en långsam lyra över hans staty, dråsade ner precis bakom densamma och rullade småstudsande och glad över att vara på marken igen i sakta mak över mållinjen. Mina lagkamrater skrattade. Motståndarna skrattade. Domaren skrattade. Till och med målvaktsstatyn skrattade åt uppståndelsen. Sen dess har jag inte nickat mer. Och alla gånger bollen kommit emot mig på huvudhöjd har jag alltid snubblat till. Är det bara tur, eller?
Hm. Kan det trots allt vara så att det är med fötterna jag tänker? Är snubblandet kanske till för att hjälpa och varna mig? Det är ju fötterna som går och springer. De är ju de som ser till att vi kan lära oss åka skridskor. Så att vi kan spela bandy. Utan fötter blir det ingen bandy.
Huvudlöst spel har man däremot sett några gånger. Jag får göra om försöket med foten. Tänk. Tänk bandy. Klubban. Bollen. Isen. Hörna. Vicka på ena foten. Var kommer tanken från?
Tanken kommer från magen. Den kurrar. Och julmaten står på bordet.
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar