2003-08-21 publicerades den här krönikan i Corren under vinjetten Sport-Cnorren. En krönika som handlar om några stora namn i OS-historien. Som Olsson, Klüft eller Holm. Här kommer den igen.
Alla ni som heter Olsson, Klüft, eller Holm kan sträcka på er. Långt. Eller högt. Det luktar OS-medalj om era namn. Utnyttja det. Säg: jag heter Olsson, som Christian du vet. Holm som i Stefan.
I går var det hur kul som helst att vara svensk och se på teve. De var ju så bra, våra hjältar, och de såg så obesvärade och lätta ut. Det började redan halv nio. Jag som haft semester en tid hann knappt upp ur sängen förrän jag fick slå mig ner i soffan. Och till jobbet fick jag ta mig mellan sjukampsdamernas häck och höjd.
Man misstänker att många svenska företag inte gick på högvarv under fredagen. Själv kände jag mig lite som på Stenmarks tid och rusade till teven stup i ett. Jag hade radion på inne på rummet och så fort Carolina Klüft skulle hoppa höjd eller något annat intressant skulle till att hända i Aten så blev det till att rusa som en galning till teven tio meter bort. Ibland krockade jag med en annan galning, Bergsten, som kom rusande från sitt rum.
När kvällen kom hade vi krockat så många gånger att vi var lika blågula som läktarsvenskarna i Aten. Fast det var vi å andra sidan ändå. Mentalt.
Men man kan glädjas åt andra än svenskar. Väldigt kul var det att se en gammal bekant igen. Merlene Ottey. Tänk att hon håller på än. Har man inte sett henne i OS sedan urminnes tider? Sprang hon inte redan i Aten 1896?
Nej, det gjorde hon inte.
Men tanten från Jamaica (jag är själv gammal gubbe) som numera tävlar för Slovenien har blivit 44 år och gör sitt sjunde OS. Som sprinter! Hur är det möjligt att springa så fort så länge?
Ottey hade fart på benen redan i OS i Moskva 1980 och såg oförskämt fräsch ut i går också när hon i försöken på 100 meter kom i mål på 11,14.
En tid som för övrigt hade räckt till delat brons 1980 med Östtysklands Ingrid Auerswald. Sveriges Linda Haglund var fyra den gången på 11.16.
Själv sprang jag på 7,9. På 60 meter i sjunde klass. Eller var det 7,7? Nåt på 7 var det i alla fall. Men springer jag i dag kan jag lova att klockan tickar på. Till 9, kanske. 10?
Jaja, utan friidrott skulle olympiska spelen för resten kunna läggas ner. Om det inte vore för gymnastiken vill säga. I mina ögon är det kanske gymnasternas rytmik, kroppskänsla, styrka, akrobatik och fantastiska luftfärder jag kommer att minnas som mest när OS en dag är över.
Och då har ändå inte världens vackraste sport, rytmisk gymnastik, börjat än.
Något som alltid väckt uppmärksamhet i damgymnastikens världselit är deltagarnas småväxthet. Ryskan Korkina framstår i jämförelse med de andra som jättelång.
Hon är 1.64.
På teve i torsdags berättades att de flesta tjejerna är mellan 1,40 och 1,50 korta.
1.40? Om man skulle besöka vilken svensk niondeklass som helst så skulle man ha väldigt svårt att hitta tjejer som är under 1,50. Borde det inte vara likadant i andra länder? Jo.
Så?
Jag påstår inte att de går på växthämmande substanser. Finns det ens sådana? Det behöver alls inte vara nåt lurt med det hela.
Det är nog bara så att gymnasterna i världseliten tränar så otroligt hårt, och äter så lite, att vissa kroppsliga funktioner hämmas. Som växten.
Om amerikanen Paul Hamm var hämmad på något sätt vet jag inte. Han vann hur som helst herrarnas mångkampsguld. En överraskning sades det. I en intervju efteråt var överraskningen ännu större. Han pratade så konstigt. Roligt. Annorlunda. Ändå lät det bekant. Som en docka. Som en gammaldags bandspelare.
Så kom jag på det. Hamm måste ha gått på helium. Inte undra på att han verkade så lätt i kroppen. Han var som vilken Olsson, Klüft, eller Holm som helst.
På tal om namn så tycker jag att amerikanske trestegshopparen Bell har ett av OS-historiens häftigaste namn. Kenta Bell.
Eller heter han kanske Ken Tabell?
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar