Lagledar’n ringde. Hans röst pöste över av stolthet. Grabbarna är bra nu, sa han. Kanonmatch senast. Han räknade upp dem: Jocke, Andreas, Kari, Jeppe, Dahl, Odde, Kaller, Peter, Robban. Vi vann med 6--0. Du kan väl inte vara med nästa match heller, vad?
Hm.
Korpen är en intressant företeelse. Både som fågel och som samlingsbegrepp för företagsidrotten. Om fågeln kan jag inte så mycket mer än att jag vet hur den låter. Korpen är nämligen mig veterligen den enda fågel som vet vad den heter. Korp, korp, korp, säger den.
Korpidrotten är om inte annat ett samtalsämne. Häromdagen berättade Kent på gympan roat att han egentligen är tredjemålvakt i Correns lag. Tredjemålvakt i korpen? Hur bra är man då? undrade Ulrika som var tillbaka på gympan eftersom det var avslutningsfest. Fest och fest, men avslutning i alla fall. Visserligen utan Gunilla som var på bio. Tyvärr också utan vår fröken, som antagligen var och gympade en gång till någonstans för att komma i ännu bättre form så att vi stackars en-dag-i-veckan-golvtrampare framstår i ännu sämre dager.
F ast ibland gör hon allt fel, hon också. Och när hon gör det kan man ge sig den på att någon av oss snabbt påpekar det: fel, fel, fel, du gjorde fel. Och så flinar vi ungefär på samma sätt som åskådarna på hockey gör när en av domarna ramlar omkull.
Varför är det roligt, för resten?
Vad är det för ingredienser i sådana roligheter? Är det gammal stumfilmskomik? Gubbe i rolig skjorta drattar på ändan: ha, ha, ha. Söt flicka trampar med höger fot först i stället för vänster: ha, ha, ha, men räddas av snubblande step-hjälte (jag), som säger att de andra inte ska vara dumma. Gud, vad du fjäskar, säger de andra då och ingen ser att jag rodnar eftersom jag i alla fall är högröd i ansiktet av allt skuttande hit och dit.
Att göra fel är väl inget roligt. Inte står man på en höjdhoppstävling och skrattar när någon river. Inte heller står man på en korpmatch och flinar när tredjemålvakten slänger sig åt fel håll. Eller, det kanske man gör när jag tänker efter. Inte åt rivna hinder. Men åt målvakten. För i korpen får man skratta. Inte åt alla och åt allt. Men åt några. En tredjemålvakt får man skratta åt. Det är därför han är tredjemålvakt och trivs med det. Hade han satsat sitt liv på att stånga sig blodig mellan stolparna hade han varit minst andremålvakt. Som tredje kan han skratta åt pinsamheterna.
F ast, nu är det ju så i en sport som fotboll, att man väldigt sällan ingår i ett lag där alla spelare är stöpta i samma form. Och är man då ensam om att kunna skratta bort alla misstag blir man lätt utanför gemenskapen. De andra i laget tycker inte alls att det är lika roligt. De vill vinna. De uppskattar inte ideliga felpassningar, skott utanför, hål i luften och självmål. Jag tror det är därför som lagledar’n är glad när jag säger att jag inte kan.
Jag förstår, säger han. Självklart ska du inte vara med om du har ett litet blåmärke på ena tån. Det är bäst att du tar det försiktigt.
På tal om blå så såg jag Storobrun för första gången i går. Det är en häst som reds av Matilda Thunholm från Strömsholm på Norrköpings Horse Show. Det gick inte särskilt bra för ekipaget den här gången. Men det var inte det jag fäste mig vid, utan namnet. Storobrun. Det var nästan som att höra korpen ropa korp när Storobrun kom in på banan. Inte för att hästen ropade. Men den var, och är, stor och brun. Jag tyckte mig märka att fler än jag bläddrade i startlistorna efter Litenovit, Tjockosvart, Rödoskön, Guloful, och de andra. Jag såg dem inte.
Deras lagledare kanske hade ringt.
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar