Bild: Jörgen Auer
Han kom inte med ett Höganäskrus i en svångrem om halsen som Karlsson i Hemsöborna, men han kom nonchalant släntrande och svängde med en nyckelknippa i vänsterhanden och i en inte allt för gammal vattenpöl speglades hans själ. Den var svart.
Han tittade ner i vattnet - och hans blick bottnade aldrig. Detta pölhav var mer än bråddjupt och han fann sig strax så långt under ytan att det sprängde och dunkade i hans bröst och han måste upp för att andas. Men han kom ingenstans, nycklarna i hans hand tyngde så. Ja, så pass att han förstod att han måste släppa dem. Halvt död kunde han påbörja stigningen uppåt och efter vad som tycktes honom som en evighet kom han upp till ytan där han med en sista kraftansträngning lyckades ta sig in till stranden och blev liggande som en felnavigerad blåval och pustade och frustade.
- Vad styr du med, avbröt kollegan som gått före från bilen.
- Äh, jag gick bara och mardrömde, sa han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar