Bild: Jörgen Auer
Tar en kvällspromenad mellan torsdagens EM-matcher, Italien och Kroatien har spelat oavgjort 1-1, och snart ska Spanien möta Irland. Kan det gå annat än på ett sätt, undrar jag som själv kan gå på många sätt. Jag kan gå lätt på tå, baklänges, hukande, haltande, jag kan ta korta snabba steg, energiska, eller betydligt längre och tyngre kliv, rent sorgsna steg. Jag kan vandra, strosa, flanera, promenera, träningsgå, ja tävlingsgå också och jag kan söla och maska, jag kan gå med tårna inåt eller utåtvinklade, hjulbent, kobent, studsande, släpande, hasande, och jag gå med ett leende på läpparna eller sjungande och visslande genom livet. Jag kan gå hit eller dit, framåt eller bakåt, åt sidan, bort eller hem, och jag kan gå upp eller ner, eller kliva, stega, gå före eller efter, jag kan till och med gå lite senare. Och hädan.
När jag kommer hem står det redan 1-0 till Spanien som visar att en fotbollsmatch kan gå på annat sätt än det förväntade. För laget går mot en förkrossande 4-0-seger efter fantastiskt passningsspel. Nog för att jag trodde spanjorerna skulle vinna, men inte efter sådan överlägsenhet. De stackars irländarna får inte vara med och leka utan blir överkörda. Går bort sig.
Men på läktarna går deras många glada supportrar hem. Inte därifrån, men de går hem hos mig. I alla fall det vi får se i tv. Vilken läktarkultur! Trots utspelningen nere på plan fortsätter fansen att sjunga för sitt lag och deras sång blir till och med allt kraftigare när slutsignalen närmar sig och såväl den som den leende supporterskaran vandrar raka vägen in i mitt hjärta.
Spanien kan mycket väl gå och vinna EM. Det kan inte Irland som efter två förluster kan sägas ha börjat vandringen hemåt. Själv går jag nog till sängs nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar