Cnorren: Allt är nog Henriks fel

Den här Cnorren-krönikan kom till i december 2004 efter ett samtal med kollegan Henrik Lindberg som alltid har en massa funderingar. Det har jag också så jag spann vidare på vad jag nyss fått höra och begav mig ut i verkligheten. 4 december publicerades så Cnorren. Och här kommer den igen.


Allt som skrivs här är kollegan Henrik Lindbergs fel. Det var han som vid en lunch i torsdags öppnade mina ögon, ja alla mina sinnen faktiskt, för en ny sport. Eller en slags sport. En lek. Kroppstypsidrottsbestämning.
Henrik, som oss emellan ser ut som en typisk nerförsåkare, och hans vänner (innebandyspelare, simmare, och fallskärmshoppare allihop) brukar nämligen roa sig med att försöka gissa vilken idrott andra människor håller på med. Nu ska genast sägas att han själv inte är någon bra gissare. Tvärtom. Han är urkass. Du är nog travkusk, sa han till mig som aldrig i hela mitt liv kört häst. Jo, vid fyra års ålder när bonnen Larsson ville ha hjälp in till stan med en vagn säd.
Tanken på att själv försöka gissa följde mig sen hela torsdagen som Arne Andersson en gång följde den store löparen Gunder Hägg. Ibland var tanken före mig, ibland efter. Ibland var vi jämsides. Tillsammans tillryggalade vi åtskilliga mil.
Du sysslar med hockey va? sa jag nere i Jönköping och den nakne killen bakom handduken nickade. Det visade sig vara LHC:s Fredrik Emvall. En lätt början, tänkte jag och började förbereda mig för en något tuffare fredagsuppgift. Pendeltågsleken. Normalt brukar den tillgå så att man bara gissar vart medresenärer är på väg och vad de jobbar med. Nu tänkte jag även lägga till vilken idrott de sysslar med.
Pendeltåget, det var det där blå, lite tråkigare, gled tyst ut från stationen och lämnade fredagens Mantorp ensamt och öde kvar vid perrongen. Vid Sjögestad ungefär utsågs en tjej någonstans kring 20-årsstrecket till försöksobjekt. Hon anade ingenting.
Handboll, frågade jag.
Hon tittade upp. Förvånat, får man nog säga. Så vände hon sig omkring liksom för att förvissa sig om att det var henne jag tilltalat. Hon hade starka händer. Såg vältränad ut. Aktiv, på något sätt.
Badminton, försökte jag med.
Hon gav mig en flyktig blick av vämjelse och förakt och vände sig ut mot fönstret. Inte ville hon sitta där och prata med en uppenbart idrottsskadad galning.
Är du tyngdlyftare?
Då gick hon till nästa vagn.
Nästa objekt var en kvinna i min egen ålder. Hon nynnade tyst. Normalbyggd. Svagt solbränd. Kunde kanske vara golfare. Absolut ingen lagsportstyp. Jag kunde sätta nästan hur mycket som helst på att hon aldrig spelat volleyboll. Hon hade antagligen aldrig hållit i en innebandyklubba och aldrig sparkat till en fotboll.
Skidor, va?
Förlåt? sa hon undrande.
Du åker skidor, va?
Hennes ögon talade ett tydligt språk och frågade om jag var berusad eller galen. Kanske både och. Hon snörpte med munnen, vred sig mot fönstret och stirrade ut mot den grå vardagen där Valkebobadet i Vikingstad lugnade henne med sin stilla vinterro. Antagligen vred hon för snabbt för hon tycktes aldrig vrida huvudet tillbaka igen. I dag har hon nog nackvrese.
Utanför Linköpings stationshus var det rött ljus för oss gångare över Järnvägsgatan. En smärt, blond yngling stod bredvid mig. Han hade framträdande kindknotor, såg lite finländsk ut.
Karate?
Va?
Karate? Eller judo, va? Kampsport i alla fall? Erkänn.
Idiot.
Ja, förlåt då, men det är inte mitt fel. Det är Henrik Lindbergs.

Jörgen Auer