Dagens repris-Cnorren publicerades 2004-04-17 i Corren och handlar om räkning. Ja, och gång och världsrekord och lite religion också för den delen. Och om Uno.
Världsrekord! Jajamen. Och i mitt rum. Vilken grej. I torsdags kväll kom det besök till Corren. Det var
brödraskapets väl eller vad de hette som knackade på dörren. Kom in, kom in, sa jag och så klev de in en efter en. Hej, hej, hej, hej . . . 22 gånger! De stod på varandra där inne, men gladdes förstås över
rekordet. I dörröppningen stod två avbytare beredda i fall någon i rummet svimmade.
22 personer i mitt rum. Oslagbart. Eller?
Vi får väl se hur länge detta unika världsrekord som sattes av Linköpings TB-loge, står sig. Jag gissar
att det kan komma en skolklass på besök som vill slå rekordet. Kom an bara. Jag är beredd.
På tal om rekord så säger Christer, Claes och Peter att de aldrig sett någon gå så fort som jag. Efter
några dagars träning har jag fått sväng på höfterna och går så snabbt att jag har svårt hänga med
själv. I torsdags kväll, efter världsrekordet, var jag nära slå ihjäl mig utanför Ewas rum men hann få
upp händerna till skydd. Jag vet inte riktigt varför jag kan gå så fort, det bara svischar till och så är 21
meter gång förvandlat till en uppvisning i hastighetslära. Att det är 21 meter vet jag för det har
Susanne på webbredaktionen hjälpt mig att räkna ut.
Allt som inte hör till vardagen intresserar mina arbetskamrater. Kanske är det likadant på alla andra
arbetsplatser. Så länge man gör det man ska är det ingen som ser en. Men gör man något
annorlunda? Då!
Det var i går eftermiddag jag kom klivandes. Med såna där meterlånga, svajande och mätande steg,
som bara väldigt betydelsefulla människor tar. Nu vet ju Susanne att jag saknar betydelse, men i alla
fall. Hon blev nyfiken. Så har ingen gått på vår arbetsplats sen byggbesiktningen 1995.
Vad håller du på med? frågade hon och stegade på efter mig.
1, 2, 3. . . 22, räknade jag.
21, rättade Susanne.
Hur var det nu vi räknade i skolan? Uno går från hemmet klockan 11:30 och har bruna skor. Samtidigt
startar Kerstin från skolans elevhem och går en mil på 59 minuter. Hur långt går Uno?
Jag kunde aldrig de där talen. Inga tal alls när jag tänker efter. Matte var inte mitt ämne. Tyvärr. Var
jag ens där? Jag har inget minne av att jag var med på matten. Enda minnet är Uno och de eviga
frågorna om hur långt och fort han gick eller åkte.
Kristendom kommer jag däremot ihåg. Ämnet hette så innan det bytte namn till religion och Gud vet
vad. Ja, det hette inte Gud vet vad, men han visste kanske. Jag visste att Jesus och de andra
grabbarna var som vi. När de inte sjöng psalmer, alltså. Alla killar är likadana. De sprang väl ikapp runt Genesarets sjö och åkte till Döda havet och badade och så. Simmade ikapp. Visslade efter tjejer. Eller smygtittade på andra killar om de var lagda åt det hållet.
Idrott var ett annat passande ämne. Jag var visserligen liten, men kvick något så otroligt. Det fanns
inte en äppelodlare som hann ifatt mig och när vi spelade fotboll på gympan slog de andra så långa
långbollar att det var stört omöjligt för någon att hinna ikapp dem.
Trodde de.
Oj, så jag sprang. Överallt. Till skolan. I skolan. Från skolan. Gick gjorde jag däremot aldrig på den
tiden. Det var bara vuxna som gick. Pappa gick långsamt. Promenerade. Farfar gick inte alls. Ändå var han inte sjuk. Han var bara så gammal att han inte behövde gå. Han måste ha varit 60 eller så. Ingen farfar gick på den tiden. Kanske kunde de inte. Min farmor gick heller aldrig. Hon satt alltid i soffan. Om man inte var hemma hos henne, för där kunde hon också stå vid spisen. Det kunde inte farfar. Konstigt nog minns jag nu att han, trots att han aldrig gick, hade tofflor som hasade.
Att han en gång i sin ungdom hade sysslat med skidåkning, friidrott, och simhopp var svårt att förstå.
Än svårare att räkna ut.
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar