lördag 23 november 2013

Cnorren: Undringar om undrens tid

De här följande undringarna publicerades 2 oktober 2004 på sporten i Corren. Jag hade, och har fortfarande tillgång till ett underbart gammalt sportlexikon från Nordisk Familjebok från 1940-talet. Börjar man bläddra i ett sådant kan man bli sittande länge.

Undrens tid är inte förbi. Det vet alla vi som sett Cloetta Center resa sig ur parkeringsgruset på
Stångebro. Först fanns där ingenting. Det vill säga, ingenting annat än tvåhundratusen jäkla gropar
att köra sönder bilarnas hjulaxlar i. Ur detta ingentings gropar växte ett hus utan dess like i hela
Östergötland.
Konstigt nog saknar jag de där groparna lite grann. Särskilt som vi korpspelare och andra parkerade
gratis där. Jag hade en speciell grop som jag brukade ställa bilen i.
Undringarnas tid är inte heller förbi. För det finns ju tillfällen då man undrar. Mer än annars, alltså.
Häromdan satt jag i tankar på jobbet. Vred mig på stolen. Det är nyttigt att byta sittställning då och då har jag läst. Så jag vred mig en gång till. Då kom jag att sitta med ögonen på en bokhylla och Nordisk Familjeboks sportlexikon från 40-talet. Sjätte bandet. S TILL ÖVREVOLL, stod det.
Bokstaven S vet jag vad det är, men vad sjutton är Övrevoll?
Jajaja, jag förstår att det finns några därute som vet. Men jag visste inte.
Så jag funderade.
Kunde det vara en förkortning av Övre Volta, det gamla namnet på Burkina Faso? Njae. En sportterm
säkert. I vilket sammanhang? Han gjorde en övrevoll och svingade sig upp i trädet? Eller: hon slog till
med en övrevoll och fick två poäng i fjärde rutan? Nä. Men den här då: ankare i det svenska laget var
Gustaf Övrevoll, kapten vid 17:e Livgrenadjärregementet i Sollentuna. Kanske.
Jag slog upp det.
"Övrevoll, kapplöpningsbana i Baerum kommun, 9 km utanför Oslo, anlades 1932. Banan är Norges
enda moderna och centrum för galoppsporten i landet."
Och är fortfarande i högsta grad i bruk, ska tilläggas.
Har man undrat så mycket kring Övrevoll så kommer man upp i varv. Jag ville mer. Ivrigt slet jag åt mig band 3. FLUGVIKT TILL HJÄRTSTOCK.
Hm. Och återigen, jajaja, jag förstår att det finns några därute som vet. Men jag visste inte.
Vad är hjärtstock?
Är det stock som i: Ylva-Karin Nyponsson nöjde sig inte med schack utan spelade även hockey, fotboll, basket, och hjärtstock? Eller är det stock som i snörp? Löparen tog ut sig fullständigt och drabbades av hjärtstock. Kanske. Men det skulle också kunna vara så här: vem som imponerade mest rådde inte minsta tvivel om: det var BFK:s briljante tekniker och mittfältets kung: Håkan Hjärtstock.
Jag slog upp det.
"Hjärtstock, sjöterm, kallas den axel på rodret, kring vilken detta vrides och till vilken roderbladet är
fäst."
Alla sju banden är intressanta och faktiskt spännande. Man hittar nåt gammalt nytt varenda gång.
Som när jag på måfå slog upp band 2 och på sidan 722 hittade konståkaren Knut Dorff (1847--1939).
En av de första konståkarna i Sverige, och en man som kallades för skridskokungen. "Dorff uppträdde
även som akrobat, konstberidare och skådespelare", står det.
Skridskokungen skulle jag ha velat se i Cloetta Center. Vilken man för evenemangsarenan! Först gör
han sina konster på isen, sen bygger man om arenan så att han kan slå sina volter, sen bygger man
om igen så att han kan komma in med sin häst, och sen bygger man om igen så att han komma in och framföra en monolog.
En så mångsidig artist är sällsynt i dag. Och ett är säkert. Dyker Knut Dorff upp så är det ett under.

Jörgen Auer

Inga kommentarer: