Bild: Jörgen Auer
Var i Motala i dag. Såg solen. Jag frågade var den har varit, men den svarade inte. Först. Men sen tog den sig en ordentlig titt på mig och talade. Solen har en liksom viskande röst, som om det är trädkronor och grenar som pratar, det viskas ja, men det knakar och sprakar liksom lite om rösten också.
Bild: Jörgen Auer
Egentligen åkte jag till Motala för att lämna en massa böcker till Återvinningen på Södra Allén. Nej, inte mina östgötska böcker. Det var andra. Men när jag kom ut därifrån märkte jag att det var nåt ovanligt på gång. Jag skymtade ljus och jag såg fler människor vända sig undrande om. Vad händer?Därför åkte jag inte direkt hem, utan till Råssnäsudden, för att dels få en skön promenad, dels fånga solen. Och där gick jag. Skymtade ljuset och vattnet. Och vattnet viskade till mig:
Bild: Jörgen Auer
Jaså, är det du, Jörgen? Eftersom jag vet att du tycker så mycket om mig ska jag berätta för dig. Jag har varit på andra sidan, viskade solen. På andra sidan molnen, menar du? sa jag. Ja, och nej, blev svaret. Utveckla, sa jag. Jag har varit sjuk i den här förbenade pandemin, sa solen. Faktiskt så dålig att jag såg solar före mig. Jag har legat för ankar, ska du veta. Faktum är att jag var så dålig ett tag att jag trodde det var färdigsolat. Men nu är jag på bättringsvägen och känner att det kan vara dags snart att visa mig ordentligt. Men först måste jag Jorden runt för att visa mig överallt så att människorna får hopp igen. Utan hopp är ni förlorade. Tro, hopp och kärlek, du vet. Viktiga saker, det där.
Bild: Jörgen Auer
Så du kommer snart tillbaka? Är det det du hänger och säger, sa jag lite småirriterad som jag var. Solen har ju varit borta så länge. Det är inte kul när det är så här mörkt flera dagar i sträck, flera veckor, fortsatte jag. Solen log och skrattade så där lite lättsamt som somliga kan göra när de vet att de är omtyckta och efterfrågade. Inte generat, utan stolt. Ja, just det. Stolt. Solen skrattade stolt.
Bild: Jörgen Auer
Du fotar, märker jag. Tycker du att jag är vacker, även när du inte kan se mig helt och fullt? frågade solen. I mina ögon är du alltid vacker, sa jag. Därför sparar jag bilderna jag tar på dig i särskilda album. Jag har massor av album med dig. Soluppgång. Solnedgång. Sol vid vatten, sol vid berg, sol i fönstersmyg, sol på altanen, sol på katt och hund, sol på blommande äng, jag älskar dig, sa jag.
Bild: Jörgen Auer
Det var snällt sagt, tyckte solen. Men du måste förstå att jag är alldeles för gammal för dig. Det är bättre att du söker någon i din egen ålder, Jörgen. Dessutom kan jag inte binda mig vid en enda. Jag vill skina över alla här kring Vättern, i hela Östergötland, hela Sverige, Norden, Europa, världen. Universum. Men som du säkert känner till är det omöjligt för mig att skina på alla samtidigt. Som nu, till exempel, nu måste jag vidare och det blir snart mörkt här hos dig. Men jag lovar att komma tillbaka.
I morgon?
Nej, det tror jag inte. Jag är inte riktigt kry än efter corona, jag måste vila lite till, men jag lovar att komma tillbaka och då kanske vi kan talas vid igen, viskade solen och sänkte sig sakta och försiktigt ner som en kissande honhund där borta på andra sidan Vättern. Jag fortsatte motionsspåret Råssnäsudden runt och hörde den viskande solens prasslande sus: hej då, Jörgen. Hälsa alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar