Bild: Jörgen Auer
Nej, det är inte Ronaldos ben i spegeln. Det är mina. Jag står i hans stil bara för att föreviga flyttningen från Prästgårdsvägen i Mantorp. Här har jag ta mig fan bott en mansålder. En gammaldags mansålder, från den tiden en man bara blev 41 år.
Bild: Jörgen Auer
Så tomt det blir i huset. Men bara för en kort tid. Snart flyttar en ung familj in och jag hoppas verkligen att Ida och Philip och Lilla Leia kommer att trivas lika bra som jag och min familj har gjort. Det är ett fantastiskt bra läge, nära idrottsområdet med Klämman Arena och motionsspåret, nära förskolan, nära alla skolor.
Bild: Jörgen Auer
Ett hus utan möbler ser ödsligt ut. Utan människor dör det och tas efter många år över av naturen själv. Men så blir det ju inte här när den nya familjen kommer att sätta sin prägel på hus och trädgård. Nu blir det barnskrik och barnskratt igen, lekar och annat skoj. Det behöver både huset och gatan.1
Bild: Jörgen Auer
Men vad är det som ligger framför huset? Jo, det vet jag en hel del om. Det är det där förgrymmade tyska pianot som jag äntligen och med hjälp av grannen Thomas Spångberg och även loppisgeneralen Runar Bergsten i Fornåsa lyckats få sönder så pass att jag nu kan forsla det till Hulje återvinning. Det består av så där en 450 kilo massiv ek samt hundrafemtio kilo gjutjärn. Och järnet var fäst med skruvar av sådana dimensioner att det helt enkelt inte gick att skruva av. Så, vad göra?
Jo, jag fick slå sönder skiten med slägga och bända med spett. Slå och bända, bända och slå. Slå, slå, slå, bända vrida, kämpa, kämpa, kämpa. Många timmar tog det.
Men nu är det klart. För bortforsling.
Vart forslas jag då?
Inte så långt. Strax utanför Mantorp. Uljeberg nära vid Rasta Mantorp och Circle K-macken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar