Bild: Jörgen Auer
Min dag började som vanligt i Mantorp. Men jag vaknade inte förrän i Mjölby och där såg det ut så här på Kungsvägen kvart över sju. Ah, morgonljuset, tänkte jag efter ett kort besök på Hulje återvinning.
Bild: Jörgen Auer
Då är det nog fin utsikt över Prästgårdsliden tänkte jag och åkte upp Skänningevägen för att skåda både ljus och stad. Ljuset såg jag och lite av just Prästgårdsliden, men solen glömde blända av.
Bild: Jörgen Auer
Ett par timmar senare åkte jag till mitt vinterland igen. Men bara delvis, för det var inte så mycket vinter kvar i Bäckhult vid Drögen. Det låg lite snö i skogen och några isiga partier fanns på vägen.
Bild: Jörgen Auer
Fast jag hade förstås fått rapporter från Anna Björklund om att det gick att åka ända fram. Å andra sidan trodde jag i min enfald att det var snö- och isfritt hela vägen. Det var det inte. Om två, tre dar, kanske.
Bild: Jörgen Auer
Flera drunkningsolyckor har inträffat i Sverige under de senaste dagarna och så mycket kan jag säga att den som ger sig ut på Drögens is nu är bra dumdristig.
Bild: Jörgen Auer
Isen sa dock ingenting i dag. Knakade inte ens. Bara låg där förföriskt utslagen och väntande. Inbjudande. Lockande. Men mig lurar hon inte. Jag höll mig på land.
Bild: Jörgen Auer
Is har så många uttryck. Så många ansikten. Så många nyanser. Och är så fascinerande. Imponerande.
Bild: Jörgen Auer
Bild: Jörgen Auer
Bild: Jörgen Auer
Bild: Jörgen Auer
Men rätt vad det är öppnar sig en "glänta" på isen där solen skapar skuggor åt al och björk. För en sekund fick jag för mig att jag skulle följa den väldeliga trenden att vinterbada, men återkom som väl är till fulla sinnen innan det var för sent.
Bild: Jörgen Auer
Jag tog ett par bilder till bara för att jag kunde och ville. Alltid finns det väl nån som tycker det är kul?
Bild: Jörgen Auer
X hade nån skrivit på Drögens botten. Eller på ytan. Men vad betydde det? X. Var det ett tecken? Från vem? Till vem? Ett tecken på vad? Varför?
Bild: Jörgen Auer
Jag gick tillbaka uppför den gräsbeväxta Bäckhultsbacken och vände mig om ännu en gång. Hur många gånger har jag gjort det? Jag gissade på några tusen. Jag har ju varit här sen våren 1975. Det tänkte jag på när jag klev upp till Katarina och Weine som bjöd på gott kaffe, goda bullar och söta kakor. Över en timme satt vi bara och njöt i vårsolen 2021. Sen åkte vi hem. De till Horn och jag till Mantorp.
På kvällen var jag en stund hemma hos Micke och Teresia. Jag behövde prata med dem. Varför jag var där ska jag be att få återkomma till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar