söndag 24 oktober 2021

På matiné med Ellen

Bild: Jörgen Auer
På lördagskvällen tjusades jag av det ljus solen kastade över Uljeberg vid sin nedgång. Jag tror att det måste vara sånt här ljus som får konstnärer att genast börja skapa och säga att det är nåt speciellt över ljuset just där de befinner sig, ofta Öland, Österlen, eller Omberg.
 
Bild: Jörgen Auer
Sen blev det natt och mörkt som i Kindas urskogar. Jag såg nån film, tror jag. Den måste ha varit otroligt dålig, för jag minns den inte. Däremot minns jag att det blev söndag morgon och att jag klev upp. Och ut. Visserligen tämligen sent, bortåt 8 eller så. Solen hade visserligen vaknat, men gömde sig. Dock inte bättre än att jag såg den i molnen över Viby kyrka. Sen vilade jag framför tv-n någon timme medan herrarna i den alpina världscupcirkusen kanade sig nedför storslalompremiären i Sölden.
 
Bild: Jörgen Auer
På eftermiddagen tog jag mig till Linköping. Jag skulle på konsert, men tog en promenad innan det var dags. Såg domkyrkan som jag alltid har tyckt om att fota. Minns ju att jag gjorde ett uppslag i Correns avsomnade extratidning Mera med mina bilder av domkyrkan från olika vinklar i stan. Märkligt att inte en själ hörde av sig om dem? Jag tyckte de var fina. Jo, förresten, det var en man som mejlade mig, eller i alla fall kommenterade på nåt sätt: han skrev att han minsann inte kunde se domkyrkan nu när de hade byggt för hans utsikt med The Box Hotel. Nähä, tänkte jag: och vad ska jag göra åt det?

Bild: Jörgen Auer
När man slår ihjäl en och annan halvannan timme så kan man ju gärna stanna och fota också, tänkte jag på dagens korta stadsvandring. Vid Biblioteket och Gamla gymnastikhuset sågs domkyrkan med en som jag tyckte helt ny tornutformning. Klick.

Bild: Jörgen Auer
Dock var lampan i grövsta laget och gör sig nog bättre om jag backar nån meter. Ja! Eller hur?

Bild: Jörgen Auer
Sen var det så äntligen dags för dagens höjdpunkt. Matinéföreställningen med Linköpings egen jazzsångerska Ellen Andersson, live på Sagateatern. Underbar! Ellen alltså. Jag är inte särskilt förtjust i jazz och tycker att det stundtals låter för mycket om enskilda instrument, även om de trakteras så skickligt som av Ellens kompband i dag, Daniel Fredriksson, trummor, Niklas Fernqvist, kontrabas, Joel Lyssarides, piano och Anton Forsberg, gitarr. Men då menar jag i partier utan sång. 
För samspelet mellan instrumenten och Ellens hesa och sexiga röst är för mig häpnadsväckande. De var som gjorde för varandra. Det som föll mig mest i smaken var Ellens egen favoritsång: Once upon a summertime, samt The thrill is gone. Magiskt, Ellen. Tack.

Inga kommentarer: