Ibland, när jag känner för det, kan jag rinna ut ur mig själv som vatten ur en omkullstjälpt tunna utan lock och någonstans ovanifrån betrakta de våta fläckar och rännilar som är jag. Som är mitt liv.
Vad ser jag då?
Åh, jag ser mycket. Jag ser mig som barn och ungdom, som ung vuxen, som äldre vuxen, medelålders och gammal. Jag ser ängar och skogar, sjö och hav, berg och klippor, sand och stenar, gräs, vass, och de vackraste blommor, mycket natur är det där, med djur och insekter, i ljus och mörker, och där är cyklar och bilar, bussar, flygplan, och alla dessa människor. Tusentals människor, hur många har jag mött egentligen? Alltså talat med? Tio tusen? Och tänk alla som befunnit sig på samma ställe samtidigt som jag? Ojojoj. Det var väl 100 000 bara på VM-finalen i fotboll 1994? Och 80 000 på de andra matcherna jag bevistade, det blir 400 000 till. En halv miljon på bara en månad!
Tänk, så många andra fotbolls- och hockeymatcher jag bevistat i min yrkesroll. Och innebandy, handboll, golf, brottning, konståkning, motion av alla de slag, gymbesök. Orientering! Och alla reportage med skolbarn. En miljon människor kommer jag lätt upp i. Drygt.
Så fort åren har passerat! Nyss var jag ju bara en pojke. Nu är jag en gammal man. Om än stundtals lika barnslig som när jag var ett barn.
En rolig pojke var jag. Det säger mina syskon och det sa mina föräldrar. Alla som kom i min väg och blev till delar av min värld, sa så. Jag fick dem att skratta varje dag och tyckte om att de såg glada ut. Jag tycker fortfarande om när människor är glada i mitt sällskap. Jag vill inte att de ska vara arga, bekymrade eller ledsna. Inte heller att de ska ha ont någonstans. Jag vill att vi alla ska vara glada, kärleksfulla, fredsälskande och uppriktiga.
Men visst har jag gjort dumma och märkliga saker i livet och till och med uppfört mig illa och gjort andra människor ledsna och besvikna. Jag har även upplevt annat än glädje. Mörker och död. Ondska. Elakhet. Avundsjuka, självupptagenhet, dumhet och djävulskap. Jag vill helst bara inte komma ihåg det och sådana minnen torkar ut först och försvinner i de rännilar som ringlar ut ur vattentunnan och söker sprickor i marken.
Tre unga hästar betraktar mig. Deras ögon är mörkt kupade speglar och tar man en närmare titt kan man se sig själv i solens strålglans. Och så finns där någonting annat, något oskuldsfullt, outgrundligt, obestämt och omedvetet.
Kanske ser de också den omkullstjälpta tunnan och vattnet. Är det månne det som lever i hästens ögon? Att de kan se en människas historia.
Jag gillar tanken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar